Samlingsställen i Hallstahammar för personbilar är bestämt olagliga. Men inte de två nuförtiden godkända och välbesökta skrot-kyrkogårdarna i Kyrkö Mosse och Båtnäs. Några nya kommer ändå inte någonsin att uppstå återigen. Naturvårdsverkets återvinningsbestämmelse att skrota fordonet med återvinning gör att gravplatser för bilar kommer att försvinna. De förekommande har omsider fått klimatdepartementens samtycke att dra in inkomster till kommunerna.
Mängder av lyriska fordonsinnehavare åker till de avskilda platserna varje år. Med sådant resultat backar också den mest skrikande miljökämpen. Och det är lyckosamt för flertalet entusiaster. Kriminella och marodörer sjunker dock mängden. Det är framför allt amerikanerna som tilldrar det främsta inlevelsen. De bullformade beskaffenheten från dessa bilar saknar jämförande. På den tiden skapades bilarna av ingenjörer, som inte var skyldiga grubbla på luftmotstånd eller bränslehushållning. Det är endast en utopi att förvänta sig en ny Mercury Montclair 4-dr hardtop eller någon annan plagiat av dessa eleganta designade monster skall återuppbyggas.
Inte någon legitim bilkyrkogård förekommer nu för tiden i Hallstahammar
Det finns massa uppställningsställen för kasserade bilvrak i Sverige. Men blott 2 är ackrediterade av lokalsamhällets miljöavdelning som bestående gravplatser för gamla fordon för resenärer från Hallstahammar. Dessa uppskattade områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse finns flera dussintals bilmodeller från början av 1900-talet och gästas av mer än femton tusen personer varje år. Även fast ett samhällsorgans fastställande om elimination av alla fordon, har ett tillstånd, som fortgår till 2050. Det är verkligen ett belägg på turistverksamhetens värde för orten och omhuldas för den skull på bästa sätt av den lokala förvaltningen. Årjängs stolthet i Värmland har inte innehaft samma assistans till upprättande av kulturminnen. Här grundades en skrotfirma under 1950-talet. Säljande av begagnade bilreservdelar ägde rum till åttio-talet då skrotföretaget upphörde.
Skrotbilarna blev kvarlämnade efter särskild tvångsförflyttning av fordonsvraken, som var placerade på annans mark. Cirka tusen olika fordonsmodeller från mitten av 1900-talet sparades och bröderna Ivansson, som ägde bilskroten, lät gemene man att gå runt och betrakta de äldre sevärdheterna. Sorgligt nog har dessa vistelser medfört minskade objekt. Först och främst har Volkswagen-bussar varit omtyckta för kriminella. Enbart dörrmattor har kvarlämnats. Och om bilkyrkogården i Årjäng ska ses som sevärdhet eller miljökatastrof har avhandlas av klimatnämnden. Nu för tiden kategoriseras ett uttjänt fordon, som miljögiftigt avfall. Men så ålderstigna fordonsvrak har självrensats och klimatbekymmer har befriats från skog och mark.
Fara existerar för illegitim gravplats för gamla fordon i Hallstahammar
Inte någon i Hallstahammar kommer dock att kunna observera personbilar från de mest välkända förbjudna bilkyrkogårdarna. Den mest kända stället anträffades på Sveriges största ö. I Tingstäde skyfflades omkring 200 fordon fram ur en sumpmark. Marken hade ägts av Fortifikationsverket, så försvarsmakten hade skyldigheten för skötsel och tillsyn, då bilinnehavarna bestämde sig att jordfästa bilen på detta listiga sätt. Och Värmland har det förekommit osynliga sevärdheter. Östra Sivbergs malmbrott lades ned och fylldes med vatten kvickt under 1920-talet. Där påträffades ett 20-tal skrotbilar. De äldsta är över 70 år gamla. Numera finner man helt andra illegala gravplatser för gamla fordon utspridda i landet. Det är överraskande hur bedrövligt dessa uppställningsområden är utvalda. Att observera sådana på vattenbevarade ställen utan tillsyn av Trafikverkets är egendomligt. Det handlar solklart om transitplatser. Bristen på åtgärder från ansvarig myndighet är närmast kass och sporrar till många bedrägerier. En heder måste likväl lämnas till Sveriges två i särklass belevade och lagenliga bilkyrkogårdar i Värmland och Småland.