Ingen tillbakablickande ägare från Gustavsberg färdas genom Årjäng eller Småland utan att hälsa på någon av dessa kyrkogårdar för rostiga bilar. Här förekommer oräkneliga vrak från mitten av förra seklet. Ålderstigna fordonsvrak ligger om vartannat. Men de äldre ljuvligheternas form går inte att förbise. Man behöver inte vara bilbeundrare för att beundra stålskeletten som förvandlas till väldigt åtgångna med åren.
Dåtidens fordonsbyggare behövde inte fundera på luftfriktion eller drivmedelskonsumtion. Så på ritbrädet formades fordon med storlek och form som aldrig mer kommer produceras. Inte ens i fantasin. Och Bilkyrkogården har övergått till kommunernas stora besöksmål för turister. De alstrar årligen de bästa inkomsterna för ovannämnda orter. Så det förvånar ingen, att klimatkontoren sätter tummen upp numera. Men några nya gravplatser för bilar kan inte förväntas. Länsstyrelsen har igenom stentuffa skrotningslagar har förbjudit efterföljare. Tyvärr förekommer det många illegala uppsamlingsställen med ålderstigna skrotbilar. De tycks uppträda ogenerat, när tillsynsorganet Miljöförvaltningen inte påverkas på oegentligheterna.
Inte någon laglig gravplats för gamla fordon förekommer nuförtiden i Gustavsberg
Det finns många uppställningsområden för avdankade bilvrak i landet. Men enbart ett par är legitimerade av bygdens klimatbyrå som varaktiga gravplatser för gamla fordon för turister från Gustavsberg. Dessa omtalade områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland existerar många hundra märken från början av 1900-talet och besöks av fler än femton tusen personer varje år. Fastän ett kommunalt beslut om avlägsnande av alla fordon, har ett tillstånd, som fortlöper trettio år till. Det om inget är ett bevis på turistnäringens innebörd för orten och skyddas följaktligen på yppersta förfaringssätt av den lokala förvaltningen. Årjängs stolthet i Värmland har inte innehaft samma stöd till etablering av attraktion.
Här skapades en skrotningsfirma under 1950-talet. Säljande av begagnade bildelar pågick till 80-talet då bilskroten avvecklades. Vraken blev orörda efter speciell omhändertagande av skrotbilar, som var uppställda på annans mark. Ungefär tusen olika bilmärken från mitten av 1900-talet sparades och familjen Ivansson, som ägde företaget, medgav privat personer att vandra omkring och se på de gamla sevärdheterna. Sorgligt nog har dessa besök resulterat i färre bilar. Först och främst har Volvo Pv-444 varit populära för skövlare. Endast dörrmattor har kvarlämnats. Och om kyrkogårdaen för rostiga bilar i Värmland ska ses som turistattraktion eller miljöförstörelse har diskuterats av klimatkommittén. Nuförtiden klassas bilvrak, som miljövådligt restprodukt. Men så äldre vrak har självsanerats och miljöbesvär har sanerats från marken.
Fara förekommer för olaglig bilkyrkogård i Gustavsberg
Inte en själ i Gustavsberg kommer dock att kunna betrakta fordon från de mest kända olagliga bilkyrkogårdarna. Den mest uppmärksammade platsen upptäcktes på Gotland. I Tingstäde grävdes omkring 200 personbilar fram ur en myr. Fastigheten hade ägts av Fortifikationsverket, så krigsmakten hade ansvaret för skötsel och övervakning, då ägarna tog beslutet att jordfästa fordonet på detta finurliga förfaringssätt. Och Värmland har haft osynliga besöksmål. Östra Sivbergs brott fasades ut och fylldes med vatten kvickt under 1920-talet. Där hittade man ett 20-tal uttjänta bilar. De äldsta från 50-talet. Idag finner man helt andra illegitima gravplatser för gamla fordon spridda i landet. Det är häpnadsväckande hur bedrövligt dessa uppställningsplatser är selekterade. Att beskåda sådana på vattenbevarade områden utan granskning av Länsstyrelsens är påfallande. Det handlar glasklart om uppställningsområden. Avsaknaden på handlanden från ansvarig polis är närmast katastrofal och uppmuntrar till många oegentligheter. En heder måste likväl lämnas till Sveriges 2 i särklass högättade och legitima gravplatser för gamla fordon i Årjäng och Ryd.