Att se en övergiven bil i skog och mark är en avsky. Men bilbeundrare från Tomelilla frestas ändå till en kyrkogård för rostiga bilar som pirayor till en köttbit. Och i Sverige finns två lovligt grundade bilskrotar, som förvandlats till rena rama skrotbils-utställningar. Tusentals personbilar med olika fordonsmärken från 40- till 60-talet förekommer utspridda för begrundan emellan skog och åkrar. Det är fler än fordonsentusiaster som beundrar storlekar och formgivningar av raggaråken. Läckra runda linjer och gigantiska hästkrafter var den tidens grundprinciper för en kompetent vara.
Resultaten hedras ännu av tiotusentals turister årligen. Bilkyrkogårdarna har blivit ortens stora inkomstkälla och frambringar de främsta turistpengarna. Dessa vinster har dessutom bromsat miljövännernas begäran på bärgning och nedläggning av verksamheterna. Men en nyetablering eller breddning av en sådan anläggning är helt förhindrad genom Trafikverkets anspråk att kassera en färdiganvänd bil för återanvändning.
Ingen lagenlig gravplats för gamla fordon existerar i dag i Tomelilla
Det finns otaliga samlingsställen för kasserade bilvrak i Sverige. Men endast 2 är godkända av områdets miljöbyrå som permanenta kyrkogårdar för rostiga bilar för resenärer från Tomelilla. Dessa allmänt bekanta områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse förekommer flera dussintals fordonsmärken från 20- till 50-talen och gästas av fler än femton tusen individer årligen. Fastän ett departements beslut om utrensning av alla skrotbilar, har ett medgivande, som fortlöper trettio år till. Det om inget är ett belägg på besöksnäringens mening för stället och skyddas för den skull på yppersta sätt av den lokala förvaltningen. Årjängs stora attraktion i Båtnäs har inte innehaft likadan hjälp till inrättande av kulturminnen. Här startades en skrot under mitten av förra seklet. Säljande av brukade bilreservdelar höll på till 80-talet då skrotföretaget lades ned. Vraken blev stående kvar efter viss omhändertagande av fordonsvraken, som var parkerade på annans egendom.
Omkring tusen skilda märken från 30-50-talet sparades och bröderna Ivansson, som ägde företaget, medgav allmänheten att gå omkring och beskåda de föråldrade sevärdheterna. Dessvärre har dessa påhälsningar inneburit minskade objekt. Först och främst har Volkswagen-bussar varit begärliga för skövlare. Endast stolar har lämnats kvar. Och om kyrkogården för rostiga bilar i Årjäng skall ses som kulturminne eller klimatförödelse har argumenterats av klimatutskottet. Numera bedöms ett uttjänt fordon, som miljögiftigt avfall. Men så ålderstigna fordonsvrak har självrensats och miljöbesvär har sanerats från marken.
Risk existerar för illegitim kyrkogård för rostiga bilar i Tomelilla
Inte någon i Tomelilla kommer ändå att kunna betrakta personbilar från de mest välkända illegitima bilkyrkogårdarna. Den mest uppmärksammade platsen hittades på Gotland. I Tingstäde grävdes omkring 200 uttjänta bilar fram ur en sumpmark. Marken hade ägts av Fortifikationsverket, så krigsmakten hade ansvaret för skötsel och tillsyn, då bilinnehavarna bestämde sig att begrava fordonet på detta finurliga förfaringssätt. Och Värmland har haft osynliga attraktioner. Östra Sivbergs gruva fasades ut och vattenfylldes omgående under 1920-talet. Där förekom ett 20-tal fordonsvrak. De äldsta från 50-talet. Nuförtiden finner man helt andra illegitima bilkyrkogårdar fördelade i landet. Det är förbluffande hur uselt dessa ihopsamlingsplatser är selekterade. Att se sådana på vattenbevarade områden utan kontroll av Länsstyrelsens är egendomligt. Det handlar solklart om samlingsområden. Försakelsen på aktioner från betrodd polis är närmast kass och sporrar till många bedrägerier. En ära måste likväl lämnas till Sveriges två i särklass förnämsta och legala bilkyrkogårdar i Årjäng och Ryd.