Naturvårdsverket sätter stopp för bilkyrkogård i Katrineholm

Olagliga uppställningsställen med bilar i Katrineholm bekämpas av Länsstyrelsen. Men två bilkyrkogårdar i Sverige finns kvar till följd av den väldiga utdelningen till samhällets finanser. Orten omkring Ryd och Värmland har omvandlas till hela Sveriges enorma turistattraktion. Att titta på de väldigt åtgångna vraken från mitten av förra seklet är att resa tillbaka med tiden. Kanske är det amerikanska vidunder, som får den kompromisslösa bilägaren att bli nostalgisk. Och det har vi förståelse för. Produktutformare, som var fordonsdesigner, tog fram personbilar med bara form som ideal. Bastanta läckra törstiga fordon med motiv på bagageluckan lanserades med storslagenhet. När en tillbakablickande turist fantiserar om dåtiden, reflekterar han inte på de väldiga miljödilemmat sådana fordon skulle förorsaka med nutidens klimattänk. Och där olagliga områden med fordon är en gastkramning för aktivister. Men tankar och fantasier skadar inte naturen. Så den avstressande vandringen kring de korroderade skrotbilarna är en lisa för själen. Och samhällets kassa ökar för varje gäst som kommer.

Inte någon laglig kyrkogård för rostiga bilar existerar i dag i Katrineholm

Det finns massa uppställningsplatser för uttjänta bilar i Sverige. Men enbart ett par är behöriga av regionens klimatbyrå som varaktiga kyrkogårdar för rostiga bilar för turister från Katrineholm. Dessa uppskattade områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland förekommer många hundra märken från början av 1900-talet och besöks av mer än femton tusen individer årsvis. Trots ett samhällsorgans beslut om avlägsnande av alla fordon, har ett tillstånd, som fortlöper trettio år till. Det om inget är ett kvitto på besöksverksamhetens betydelse för stället och omhuldas följaktligen på ultimata förfaringssätt av de lokala myndigheterna. Årjängs stolthet i Båtnäs har inte fått likadan stöd till inrättande av kulturminnen. Här grundades en skrotningsfirma under 1950-talet. Säljande av begagnade reservdelar pågick till 1980-talet då verksamheten avvecklades. Fordonsvraken blev stående kvar efter viss omhändertagande av skrotbilar, som var parkerade på annans mark. Cirka tusen skilda modeller från mitten av 1900-talet behölls och familjen Ivansson, som ägde företaget, medgav vanligt folk att knalla runt och betrakta de äldre klenoderna. Sorgligt nog har dessa vistelser medfört minskade fordon. Särskilt har Volvo Pv-444 varit åtråvärda för kriminella. Enbart dörrar och huv har kvarlämnats. Och om gravplatsen för gamla fordon i Årjäng skall betraktas som turistattraktion eller klimatförödelse har avhandlas av klimatnämnden. Numera klassificeras fordonsvrak, som miljöskadligt restprodukt. Men så föråldrade fordonsvrak har självrensats och miljöbesvär har sanerats från marken.

Risk existerar för lagstridig kyrkogård för rostiga bilar i Katrineholm

Inte en själ i Katrineholm kommer ändå att kunna observera objekt från de mest kända olagliga bilkyrkogårdarna. Den mest kända platsen hittades på Sveriges största ö. I Tingstäde grävdes ungefär 200 fordon fram ur en sankmark. Fastigheten hade ägts av Fortifikationsverket, så försvarsmakten hade ansvaret för hantering och kontroll, då fordonsägarna beslöt att jordfästa bilen på detta listiga sätt. Och Värmland har haft hemliga sevärdheter. Östra Sivbergs gruva fasades ut och fylldes med vatten kvickt under 1920-talet. Där påträffades ett tjugotal vrak. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Nuförtiden finner man helt andra illegitima bilkyrkogårdar fördelade i Sverige. Och det är häpnadsväckande hur illa dessa uppställningsställen är valda. Att observera sådana på vattenbevarade områden utan kontroll av Naturvårdsverkets är påfallande. Det handlar uppenbart om uppställningsställen. Försakelsen på åtgärder från betrodd polis är närmast ödesdiger och sporrar till många oegentligheter. En heder måste ändå lämnas till Sveriges två i särklass förnämsta och legitima gravplatser för gamla fordon i Årjäng och Ryd.