Att se en övergiven bil i det gröna är en olust. Men bilbeundrare från Hällefors frestas i alla fall till en kyrkogård för rostiga bilar som pirayor till en köttbit. Och i landet förekommer ett par legalt upprättade skrothandlare, som förändrats till otroliga bil-utställningar. Hundratals personbilar med annorlunda bilmodeller från mitten av 1900-talet förekommer utspridda för åskådning emellan träd och buskar. Det är fler än fordonsentusiaster som högaktar de förre detta vrålåken och designer av de amerikanska giganterna. Vackra runda konturer och väldiga hästkrafter var den tidens grundprinciper för en kvalificerad skapelse. Verken uppskattas fortfarande av många besökare årligen. Skrot kyrkogårdarna har omvandlas till hemkommunernas stora inkomstkälla och skapar de bästa turistinkomsterna. Dessa förtjänster har också tyglat miljöaktivisternas krav på hämtning och avveckling av aktiviteterna. Men en nystart eller breddning av en sådan anordning är helt spärrad via Naturvårdsverkets anspråk att skrota en uttjänt personbil för recirkulation.
Ingen legitim gravplats för gamla fordon finns nuförtiden i Hällefors
Det finns otaliga uppställningsställen för skrotade personbilar i Sverige. Men endast 2 är behöriga av platsens klimatbyrå som bestående bilkyrkogårdar för resande från Hällefors. Dessa omtalade ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse existerar många hundra fordonsmärken från 20- till 50-talen och gästas av mer än femton tusen människor årsvis. Även fast ett myndighets beslut om tömmande av alla uttjänta bilar, har ett medgivande, som fortgår trettio år till. Det om inget är ett bevis på besöksnäringens roll för stället och vårdas för den skull på lämpligaste vis av samhället. Årjängs stora attraktion i Värmland har inte haft samma undsättning till inrättande av sevärdhet. Här startades en bilskrot under mitten av förra seklet. Försäljning av begagnade bilreservdelar fortgick till 80-talet då skroten avvecklades. Skrotbilarna blev orörda efter speciell tvångsförflyttning av fordonsvraken, som var placerade på annans egendom. Ungefär tusen annorlunda modeller från mitten av 1900-talet bevarades och familjen Ivansson, som ägde företaget, tillät gemene man att ströva omkring och iaktta de ålderstigna klenoderna. Beklagligtvis har dessa påhälsningar medfört minskade bilar. Först och främst har Volkswagen-bussar varit populära för plundrare. Endast dörrmattor har lämnats kvar. Och om bilkyrkogården i Årjäng ska ses som turistattraktion eller miljöförödelse har avhandlas av miljöutskottet. Numera rangordnas skrotbil, som klimatvådligt restprodukt. Men så ålderstigna skrotbilar har självrensats och klimatbesvär har sanerats från marken.
Fara finns för lagstridig kyrkogård för rostiga bilar i Hällefors
Ingen i Hällefors kommer likväl att kunna observera objekt från de mest välkända illegitima bilkyrkogårdarna. Den mest uppmärksammade stället anträffades på Gotland. I Tingstäde schaktades omkring 200 personbilar fram ur en sumpmark. Marken hade ägts av en myndighet, så försvarsmakten hade ansvaret för handhavande och kontroll, då fordonsinnehavarna tog beslutet att begrava bilen på detta fiffiga förfaringssätt. Och Värmland har det förekommit dolda besöksmål. Östra Sivbergs malmbrott avvecklades och vattenfylldes kvickt under 1920-talet. Där fann man ett 20-tal uttjänta bilar. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Nuförtiden hittar man helt andra förbjudna kyrkogårdar för rostiga bilar spridda i Sverige. Det är häpnadsväckande hur dåligt dessa uppställningsområden är selekterade. Att beskåda sådana på vattenbevarade områden utan tillsyn av Trafikverkets är anmärkningsvärt. Det handlar glasklart om uppställningsställen. Avsaknaden på åtgärder från ansvarig polis är närmast kass och sporrar till många fuffens. En heder måste dock lämnas till landets två i särklass högättade och olagliga kyrkogårdar för rostiga bilar i Båtnäs och Småland.