Olagliga ihopsamlingsställen med uttjänta bilar i Gimo bekämpas av Miljöpartiet. Men ett par gravplatser för gamla fordon i landet lever vidare tillföljd av den väldiga behållningen till samhällets ekonomi. Bygden kring Ryd och Årjäng har förvandlas till hela Sveriges enorma turistattraktion. Att se på de väldigt åtgångna skrotbilarna från mitten av 1900 talet är att vrida klockan till samma tidpunkt. Kanske är det amerikanska vidunder, som får den ofördragsamma fordonsägaren att vrida klockan bakåt. Och med allt rätt. Designer, som var bilarkitekter, tog fram fordon med bara utseende som ideal. Mastiga storslagna muskelstinna personbilar med motiv på dörrarna introducerades med storslagenhet. När en återblickande gäst fantiserar om dåtiden, tänker han inte på de jättelika miljöproblematiken sådana bjässar skulle orsaka med nutidens miljösynsätt. Och där illegala ställen med bilar är en gastkramning för aktivister. Men funderingar och förhoppningar försvagar inte naturen. Så den avslappnande gångturen omkring de korroderade uttjänta fordonen är som att födas på nytt. Och kommunens intäkter växer för varje turist.
Inte en enda legal gravplats för gamla fordon existerar nu för tiden i Gimo
Det existerar en del ihopsamlingsområden för avdankade vrak i landet. Men endast ett par är legitimerade av regionens miljöbyrå som permanenta kyrkogårdar för rostiga bilar för resande från Gimo. Dessa omtalade områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse förekommer flera dussintals bilmodeller från 20- till 50-talen och besöks av fler än 15 000 personer årligen. Trots ett samhällsorgans fastställande om tömmande av alla uttjänta bilar, har ett tillstånd, som fortgår trettio år till. Det om inget är ett kvitto på besöksverksamhetens värde för stället och värnas följaktligen på ultimata förfaringssätt av den lokala förvaltningen. Årjängs stora attraktion i Båtnäs har inte innehaft likadan undsättning till inrättande av sevärdhet. Här startades en skrotningsfirma under mitten av förra seklet. Säljande av begagnade reservdelar ägde rum till 80-talet då verksamheten avvecklades. De uttjänta fordonen blev kvarlämnade efter särskild tvångsförflyttning av skrotbilarna, som var parkerade på annans mark. Cirka tusen skilda fordonsmärken från mitten av 1900-talet sparades och familjen Ivansson, som ägde fastigheten, medgav gemene man att knalla runt och betrakta de förlegade klenoderna. Tyvärr har dessa påhälsningar medfört minskade personbilar. Särskilt har Vw bubblor varit tilltalande för kriminella. Enbart stolar har kvarlämnats. Och om bilkyrkogården i Värmland ska betraktas som sevärdhet eller klimatkatastrof har diskuterats av klimatdelegationen. Numera bedöms ett uttjänt fordon, som miljöfarligt restprodukt. Men så ålderstigna fordonsvrak har självsanerats och klimatbekymmer har sanerats från marken.
Fara förekommer för illegal gravplats för gamla fordon i Gimo
Ingen i Gimo kommer dock att kunna se fordon från de mest kända illegala bilkyrkogårdarna. Den mest uppseende stället hittades på Sveriges största ö. I Tingstäde schaktades omkring 200 personbilar fram ur en sumpmark. Egendomen hade ägts av Fortifikationsverket, så försvarsmakten hade ansvaret för användning och tillsyn, då bilinnehavarna bestämde sig att dölja fordonet på detta listiga sätt. Och Värmland har haft osynliga besöksmål. Östra Sivbergs malmbrott fasades ut och vattenfylldes omedelbart under 1920-talet. Där hittade man ett tjugotal bilvrak. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Numera finner man helt andra förbjudna gravplatser för gamla fordon utspridda i riket. Det är förbluffande hur bedrövligt dessa ihopsamlingsplatser är valda. Att observera sådana på vattenskyddade ställen utan övervakning av Miljövårdsverkets är påfallande. Det handlar obestridligt om samlingsområden. Försakelsen på handlanden från betrodd myndighet är närmast kass och sporrar till många oegentligheter. En heder måste likväl lämnas till landets 2 i särklass högättade och lagenliga bilkyrkogårdar i Årjäng och Småland.