Den ägare från Ulricehamn som vill uppleva en nostalgisk färd i bilhistorien ska hälsa på en kyrkogård för rostiga bilar, som är tvärtom till en olaglig upplag med rostiga bilar. Här kan man finna många fordonsmärken av olika bilmärken från 40-60-talet. Amerikanare jättelika som små lastbilar blandas med små europeiska i en salig sammanblandning. Mycket av interiörerna är väck för längesedan och fordonen ser ut som rost skrot. Men de uppskattade strukturen kan man ännu skönja.
Att bilkyrkogårdarna i Ryd och Värmland har blivit områdets främsta dragplåster är inte häpnadsväckande. Dessutom har ifrågasättande miljöavdelningar, som dekreterat om hämtning av fordonsvraken, har förmåtts ändra inställning i och med inkomsterna som bidrar till samhället. Tyvärr har dessa charmfulla bilkyrkogårdar fått illegitima efterföljare, som verkar hamstra skrotbilar. Nya solida krav hindrar dock legal etablering. Att återvinna bilen med inlämnande av registreringsbevis, skrotningsintyg med borttagning på Transportstyrelsen samt upprensning av klimathotfullt avfall kräver andra regler. Men de nuvarande 2 legala kyrkogårdarna kommer att roa fordonsälskarna i framtiden.
Ingen tillåten gravplats för gamla fordon finns nuförtiden i Ulricehamn
Det förekommer några samlingsställen för kasserade fordon i landet. Men endast två är auktoriserade av traktens klimatkansli som varaktiga bilkyrkogårdar för trafikanter från Ulricehamn. Dessa allmänt bekanta platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse finns flera dussintals fordonsmodeller från 20- till 50-talen och besöks av fler än 15 000 personer årligen. Även fast ett myndighets rådslut om utgallring av alla bilar, har ett godkännande, som fortgår trettio år till. Det om inget är ett kvitto på turistverksamhetens värde för stället och skyddas därför på ultimata vis av de lokala myndigheterna. Årjängs stora attraktion i Båtnäs har inte fått likadan assistans till etablering av sevärdhet. Här startades en bildemontering under 1950-talet. Försäljning av beg. bildelar höll på till 1980-talet då verksamheten upphörde. Skrotbilarna blev kvarlämnade efter speciell tvångsförflyttning av bilvraken, som var uppställda på annans mark.
Typ tusen skilda bilmärken från 30-50-talet bevarades och familjen Ivansson, som ägde bilskroten, medgav gemene man att ströva runt och observera de gamla sevärdheterna. Beklagligtvis har dessa påhälsningar inneburit färre bilar. Särskilt har Volkswagen-bussar varit begärliga för kriminella. Bara fälgar med däck har lämnats kvar. Och om gravplatsen för gamla fordon i Värmland skall betraktas som sevärdhet eller klimatförödelse har avhandlas av klimatdelegationen. Nuförtiden klassificeras fordonsvrak, som miljöskadligt avfall. Men så föråldrade bilvrak har självsanerats och klimatproblem har sanerats från marken.
Hot förekommer om olaglig gravplats med gamla fordon i Ulricehamn
Ingen i Ulricehamn kommer ändå att kunna se fordon från de mest kända illegala bilkyrkogårdarna. Den mest uppmärksammade stället upptäcktes på Sveriges största ö. I Tingstäde schaktades ungefär 200 personbilar fram ur ett kärr. Egendomen hade ägts av en myndighet, så försvarsmakten hade skyldigheten för användning och övervakning, då fordonsägarna bestämde sig att jordfästa bilen på detta sluga sätt. Och Värmland har haft osynliga turistattraktioner. Östra Sivbergs gruva lades ned och vattenfylldes skyndsamt under 1920-talet. Där anträffades ett 20-tal skrotbilar. De äldsta från 50-talet. Numera finner man helt andra illegala gravplatser för gamla fordon spridda i landet. Och det är förvånande hur förkastligt dessa ihopsamlingsställen är utvalda. Att beskåda sådana på vattenbevarade områden utan kontroll av Trafikverkets är egendomligt. Det handlar uppenbart om transitställen. Avsaknaden på ingripanden från betrodd polis är närmast katastrofal och inspirerar till många fuffens. En heder måste likväl lämnas till Sveriges två i särklass förnämsta och lagenliga gravplatser för gamla fordon i Båtnäs och Ryd.