Samlingsställen i Dalby för fordon är bestämt illegitima. Men inte de 2 nuförtiden behöriga och berömda bilkyrkogårdarna i Småland och Årjäng. Några nya kommer likväl inte någonsin att uppkomma återigen. Trafikverkets skrotningsförordning att göra sig av med fordonet med återanvändning gör att gravplatser för bilar kommer att försvinna.
De förekommande har med tiden fått klimatavdelningarnas samtycke att dra in inkomster till kommunerna. Många entusiastiska bilägare åker till de avlägsna orterna årsvis. Med sådant utslag veknar till och med den mest skrikande miljöförespråkaren. Det är lyckosamt för många beundrare. Skurkar och marodörer minskar likväl antalet. Det är först och främst jänkarna som tilldrar det största engagemanget. De bullformade designerna från dessa odjur är utan jämförande. Dåtidens fordon skapades av konstruktörer, som inte behövde grubbla på tyngder eller bensinekonomi. Det är endast en utopi att förvänta sig en ny Chevrolet Bel Air 4-door Hardtop eller någon annan efterapning av dessa 50-tals designade fullblod ska återuppstå.
Inte någon lovlig bilkyrkogård finns i dag i Dalby
Det förekommer massa samlingsområden för skrotade bilvrak i Sverige. Men blott två är certifierade av traktens klimatkontor som bestående bilkyrkogårdar för turister från Dalby. Dessa omtalade platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse finns många hundra bilmodeller från början av 1900-talet och gästas av fler än 15 000 människor årsvis. Trots ett kommunalt rådslut om elimination av alla bilar, har ett bygglov, som varar till 2050. Det om inget är ett kvitto på turistverksamhetens innebörd för platsen och skyddas därför på bästa förfaringssätt av de lokala myndigheterna. Årjängs stora attraktion i Båtnäs har inte fått samma stöd till upprättande av attraktion. Här startades en skrot under 1950-talet.
Säljande av begagnade reservdelar fortgick till 80-talet då bilskroten upphörde. Vraken blev kvarlämnade efter särskild omhändertagande av skrotbilar, som var parkerade på annans egendom. Cirka tusen skilda bilmärken från 30-50-talet behölls och bröderna Ivansson, som ägde fastigheten, lät privat personer att promenera runt och beskåda de ålderstigna klenoderna. Dessvärre har dessa påhälsningar medfört minskade personbilar.
Först och främst har Vw bubblor varit frestande för skövlare. Bara dörrmattor har lämnats kvar. Och om bilkyrkogården i Värmland skall ses som turistattraktion eller miljöförstörelse har diskuterats av klimatutskottet. Numera klassificeras skrotbil, som klimatvådligt avfall. Men så gamla vrak har självrensats och miljöproblem har befriats från skog och mark.
Risk finns för illegal kyrkogård för rostiga bilar i Dalby
Inte någon i Dalby kommer ändå att kunna beskåda fordon från de mest välkända illegitima gravplatserna för antika bilar. Den mest uppmärksammade platsen hittades på Gotland. I Tingstäde skyfflades omkring 200 bilar fram ur ett kärr. Egendomen hade ägts av Fortifikationsverket, så krigsmakten hade ansvaret för hantering och övervakning, då fordonsinnehavarna tog beslutet att jordfästa bilen på detta sluga vis. Och Värmland har haft dolda sevärdheter. Östra Sivbergs brott avvecklades och fylldes med vatten kvickt under 1920-talet. Där hittade man ett tjugotal vrak. De äldsta från 50-talet. Numera finner man helt andra olagliga kyrkogårdar för rostiga bilar utspridda i landet. Och det är förvånande hur förkastligt dessa ihopsamlingsställen är selekterade. Att betrakta sådana på vattenbevarade ställen utan granskning av Trafikverkets är påfallande. Det handlar obestridligt om samlingsställen. Bristen på ingripanden från ansvarig polis är närmast katastrofal och inspirerar till många bedrägerier. En ära måste dock lämnas till Sveriges två i särklass belevade och legala bilkyrkogårdar i Värmland och Småland.