Kyrkogårdar för rostiga bilar har övergått till jättelika sevärdheter för alla fordonsentusiaster från Söderköping, som medverkar till en stor del av lokalsamhällets turistintäkter. Flera skrothandlare har försökt att upprätta något likartat genom att bevara gamla bilar. Välkända fordonsmodeller skulle kunna få hit bilbeundrare från hela Sverige, men Miljövårdsverkets bilskrotningsförordning sätter stopp för sån gärning.
Och det förekommer ”gravplatser för gamla fordon” med helt andra motiv än visning av uttjänta fordon för allmänheten. Flertalet är illegala uppställningsplatser, som är tydliga att betrakta. Ansvarig klimatförvaltning är blinda eller anklagar alla andra som ansvariga, varför de här miljöskadliga platser arbetar utan påhälsning av polisen. Men det existerar ett par seriösa skrotar som fått Länsstyrelsens tilltro att driva sina äldre skrotupplag i skogen fortsättningsvis.
Inte en enda legitim gravplats för gamla fordon förekommer nu för tiden i Söderköping
Det existerar flera uppställningsplatser för uttjänade bilar i Sverige. Men blott 2 är ackrediterade av regionens miljöbyrå som permanenta gravplatser för gamla fordon för resenärer från Söderköping. Dessa uppskattade platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse finns flera dussintals modeller från 20- till 50-talen och besöks av fler än femton tusen personer varje år. Trots ett samhällsorgans rådslut om elimination av alla fordon, har ett bygglov, som fortlöper trettio år till. Det är verkligen ett bevis på besöksverksamhetens värde för stället och skyddas följaktligen på lämpligaste förfaringssätt av kommunen. Årjängs stora attraktion i Båtnäs har inte haft samma undsättning till etablering av kulturminnen. Här startades en skrotfirma under mitten av förra seklet. Säljande av begagnade delar höll på till 80-talet då skrotföretaget upphörde.
Vraken blev orörda efter särskild tvångsförflyttning av fordonsvraken, som var parkerade på annans egendom. Ungefär tusen annorlunda fordonsmodeller från 30-50-talet sparades och bröderna Ivansson, som ägde skroten, lät gemene man att gå omkring och observera de gamla klenoderna. Olyckligtvis har dessa besök medfört minskade objekt. Först och främst har Volvo Pv-444 varit lockande för kriminella. Endast stolar har lämnats kvar. Och om gravplatsen för gamla fordon i Värmland ska ses som turistattraktion eller klimatkatastrof har argumenterats av klimatnämnden. Nuförtiden klassas ett uttjänt fordon, som miljöfarligt restprodukt. Men så äldre skrotbilar har självsanerats och klimatbesvär har befriats från skog och mark.
Fara förekommer för illegitim bilkyrkogård i Söderköping
Inte en själ i Söderköping kommer emellertid att kunna observera fordon från de mest välkända förbjudna gravplatserna för antika bilar. Den mest uppmärksammade platsen hittades på Gotland. I Tingstäde skyfflades cirka 200 fordon fram ur en myr. Egendomen hade ägts av en myndighet, så försvarsmakten hade skyldigheten för hantering och tillsyn, då bilinnehavarna beslöt att begrava fordonet på detta fiffiga vis. Och Värmland har det förekommit osynliga sevärdheter. Östra Sivbergs gruva lades ned och fylldes med vatten omedelbart under 1920-talet. Där påträffades ett 20-tal vrak. De äldsta från 50-talet. Idag hittar man helt andra olagliga bilkyrkogårdar fördelade i riket. Och det är överraskande hur uselt dessa uppställningsplatser är valda. Att se sådana på vattenbevarade områden utan tillsyn av Naturvårdsverkets är anmärkningsvärt. Det handlar obestridligt om uppställningsställen. Försakelsen på handlanden från ansvarig polis är närmast katastrofal och sporrar till många oegentligheter. En heder måste ändå lämnas till Sveriges 2 i särklass belevade och lagliga gravplatser för gamla fordon i Värmland och Småland.