Inte någon i Lindesberg vill bekanta sig med olagliga och klimatskadliga uppställningsställen för fordon. Men det är mångas fantasi att hälsa på en kyrkogård för rostiga bilar. Alla återblickande fordonsinnehavare har drömmar om tiden, då de väldiga och bränsletörstiga monstren introducerades. På den svenska marknaden var nord amerikanska fordonsmärken tongivande.
Det är resterna från dessa fordonsmodeller, som dra till sig turister till landets 2 behöriga skrotgårdar. Att få beskåda ett äldre skinande muskelpaket körande i verkligheten är få förunnat. Men på en en bilkyrkogård ligger ett helt koppel av riktiga original från makalösa kreationer. En tur ibland dessa rariteter, med klockan vriden tillbaka ett sjuttiotals år och är en rening för själen. Det är inte nödvändigt att grubbla på överhängande miljöproblem med dagens äldre bilar. Enbart trivas av de bulliga gestaltningarna som man aldrig mer kommer att se på nytillverkade bilar.
Ingen lovlig kyrkogård för rostiga bilar existerar idag i Lindesberg
Det förekommer många ihopsamlingsställen för avdankade personbilar i landet. Men enbart två är ackrediterade av platsens miljöavdelning som bestående bilkyrkogårdar för trafikanter från Lindesberg.
Dessa kända ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse existerar många hundra fordonsmodeller från 20- till 50-talen och besöks av fler än femton tusen människor årligen. Fastän ett departements beslut om tömmande av alla bilar, har ett godkännande, som fortlöper till 2050. Det om inget är ett kvitto på turistnäringens värde för platsen och skyddas för den skull på lämpligaste vis av kommunen. Årjängs stora attraktion i Värmland har inte haft samma hjälp till etablering av sevärdhet. Här startades en skrotningsfirma under mitten av förra seklet. Handel av brukade delar ägde rum till åttio-talet då bilskroten upplöstes. Bilvraken blev orörda efter viss omhändertagande av skrotbilarna, som var parkerade på annans mark.
Ungefär tusen olika märken från 30-50-talet bevarades och familjen Ivansson, som ägde företaget, lät vanligt folk att promenera runt och iaktta de äldre rariteterna. Tyvärr har dessa vistelser medfört färre fordon. Särskilt har Volvo Pv-444 varit omtyckta för tjuvar. Endast stolar har lämnats kvar. Och om bilkyrkogården i Båtnäs ska ses som kulturminne eller klimatförstörelse har debatterats av miljökommissionen. Nu för tiden klassificeras bilvrak, som miljögiftigt restprodukt. Men så äldre fordonsvrak har självrensats och klimatbekymmer har sanerats från marken.
Fara finns för förbjuden bilkyrkogård i Lindesberg
Inte någon i Lindesberg kommer dock att kunna observera fordon från de mest kända illegala gravplatserna för antika bilar. Den mest uppmärksammade platsen påträffades på Sveriges största ö. I Tingstäde skyfflades cirka 200 bilar fram ur en sankmark. Egendomen hade ägts av Fortifikationsverket, så försvarsmakten hade skyldigheten för användning och övervakning, då ägarna tog beslutet att jordfästa fordonet på detta fiffiga förfaringssätt. Och Värmland har det förekommit hemliga attraktioner. Östra Sivbergs brott fasades ut och vattenfylldes skyndsamt under 1920-talet. Där fann man ett 20-tal fordonsvrak. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Nuförtiden hittar man helt andra olagliga bilkyrkogårdar fördelade i riket. Och det är förvånande hur dåligt dessa samlingsplatser är selekterade. Att se sådana på vattenbevarade områden utan tillsyn av Länsstyrelsens är påfallande. Det handlar glasklart om transitplatser. Försakelsen på aktioner från ansvarig polis är närmast kass och sporrar till många fuffens. En ära måste dock lämnas till landets 2 i särklass högättade och lagliga kyrkogårdar för rostiga bilar i Årjäng och Småland.