Miljörisken är mindre hos bilkyrkogårdar än hos dumpade vrak i Halmstad

Kyrkogårdar för rostiga bilar har omvandlas till stora turistattraktioner för alla fordonsfantaster från Halmstad, som bidrar till en del av traktens turistintäkter. Flera skrotar har eftersträvat att skapa någonting snarlikt igenom att ställa upp ålderstigna fordon. Ansedda bilmärken skulle kunna få hit bilentusiaster från hela Götaland, men Länsstyrelsens skrotningsstadga sätter hinder för sådan tankar. Och det Förekommer ”kyrkogårdar för rostiga bilar” med helt andra syften än visning av avdankade bilar för allmänheten. Majoriteten är förbjudna bilplatser, som är uppenbara att beskåda. Ansvarig klimatadministrering verkar inte bry sig eller skyller på andra som vållande, varför dessa klimatvådliga områden arbetar utan påhälsning av polisen. Men det finns enstaka seriösa bilskrotar som fått myndigheterna tillit att idka sina gamla skrotar i naturen fortsättningsvis.

Inte någon laglig bilkyrkogård förekommer i dag i Halmstad

Det förekommer flera uppställningsställen för ratade fordon i landet. Men endast ett par är godkända av bygdens klimatavdelning som permanenta gravplatser för gamla fordon för resenärer från Halmstad. Dessa berömda platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd finns flera dussintals fordonsmärken från 20- till 50-talen och gästas av mer än femton tusen människor varje år. Även fast ett departements fastställande om tömmande av alla personbilar, har ett bygglov, som varar till 2050. Det är verkligen ett bevis på besöksnäringens värde för stället och värnas för den skull på bästa vis av den lokala förvaltningen. Årjängs stolthet i Värmland har inte fått samma hjälp till upprättande av kulturminnen. Här grundades en skrotningsfirma under 1950-talet. Handel av begagnade bilkomponenter höll på till 1980-talet då verksamheten lades ned. Bilvraken blev stående kvar efter viss tvångsförflyttning av bilvraken, som var placerade på annans egendom. Omkring tusen annorlunda märken från mitten av 1900-talet bevarades och bröderna Ivansson, som ägde bilskroten, lät allmänheten att promenera omkring och se på de gamla klenoderna. Olyckligtvis har dessa besök resulterat i färre fordon. Särskilt har Saab V-4 varit begärliga för skövlare. Endast dörrar och huv har kvarlämnats. Och om gravplatsen för gamla fordon i Värmland ska betraktas som kulturminne eller miljökatastrof har diskuterats av miljökommittén. Numera klassificeras en utjänad bil, som klimatskadligt avfall. Men så gamla skrotbilar har självsanerats och klimatbesvär har befriats från skog och mark.

Hot finns för illegal gravplats för gamla fordon i Halmstad

Inte någon i Halmstad kommer dock att kunna betrakta personbilar från de mest välkända illegala bilkyrkogårdarna. Den mest kända platsen påträffades på Sveriges största ö. I Tingstäde skyfflades cirka 200 skrotbilar fram ur en sankmark. Marken hade ägts av Fortifikationsverket, så krigsmakten hade skyldigheten för skötsel och kontroll, då bilinnehavarna beslöt att jordfästa fordonet på detta listiga sätt. Och Värmland har det förekommit hemliga turistattraktioner. Östra Sivbergs gruva fasades ut och vattenfylldes kvickt under 1920-talet. Där påträffades ett tjugotal uttjänta bilar. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Nuförtiden finner man helt andra illegitima gravplatser för gamla fordon spridda i landet. Och det är förvånande hur uselt dessa uppställningsplatser är selekterade. Att observera sådana på vattenbevarade områden utan tillsyn av Naturvårdsverkets är egendomligt. Det handlar solklart om uppställningsställen. Bristen på handlanden från ansvarig polis är närmast ödesdiger och uppmuntrar till många fuffens. En heder måste emellertid lämnas till landets två i särklass högättade och lagliga bilkyrkogårdar i Årjäng och Småland.