När man ser en förbjuden uppställningsområde med uttjänta bilar från Värmdö är det är inte konstigt, att en påhälsning på en bilkyrkogård medför en nostalgitripp som man inte ofta känner. De korroderade karosserna från amerikanare får en att minnas om en epok som flertalet inte fått ta del av, men antagligen har drömmar om. Men perioden för dylika nyskapelser är slut. Premisserna för klimat och bilåtgång har helt förändrats, även på den amerikanska handeln. Tunga men ofattbart eleganta åkdon är en förgången tidsperiod. Och det är dessa hågkomsterna eller förhoppningar som triggas hos en glödande besökare.
Att hitta korroderade rester efter en primitiv modell fråntar inte åsikten om en design som aldrig kommer åter. Som ett resultat av de många årliga besökarna har 2 gravplatser för gamla fordon i Småland och Båtnäs lyckats få varaktigt behörighet för rörelsen. Kommunens ackumulerade intäkter från dessa får även en inbiten klimataktivist att tänka om. Men på nåt ställe har meningsutbytet varit högljudda. Att få tillåtelse för en upprättande är å andra sidan meningslöst. förbjudna ihopsamlingsutryme, som miljömässigt kan jämställas med gravplatser för gamla fordon med personbilar, är ett stigande dilemma, som tycks vara svårt att motverka.
Ingen lagenlig bilkyrkogård finns i dag i Värmdö
Det förekommer många ihopsamlingsställen för uttjänta personbilar i Sverige. Men blott 2 är legitimerade av områdets klimatkansli som varaktiga kyrkogårdar för rostiga bilar för turister från Värmdö.
Dessa kända ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland existerar många hundra bilmärken från 20- till 50-talen och besöks av fler än 15 000 individer årsvis. Trots ett kommunalt fastställande om tömmande av alla skrotbilar, har ett bygglov, som fortlöper till 2050. Det om inget är ett bevis på besöksverksamhetens värde för orten och vårdas följaktligen på lämpligaste förfaringssätt av de lokala myndigheterna. Årjängs stolthet i Båtnäs har inte fått samma undsättning till inrättande av sevärdhet. Här grundades en bildemontering under 1950-talet. Handel av beg. bilkomponenter fortgick till åttio-talet då bilskroten upplöstes.
De uttjänta fordonen blev kvarlämnade efter särskild omhändertagande av skrotbilar, som var placerade på annans egendom. Cirka tusen olika fordonsmodeller från 30-50-talet sparades och bröderna Ivansson, som ägde bilskroten, lät privat personer att ströva runt och iaktta de äldre sevärdheterna. Tyvärr har dessa påhälsningar inneburit färre fordon. Speciellt har Volvo Pv-444 varit attraktiva för tjuvar. Bara stolar har kvarlämnats. Och om gravplatsen för gamla fordon i Årjäng skall betraktas som turistattraktion eller klimatförödelse har diskuterats av miljöutskottet. Nu för tiden klassas ett uttjänt fordon, som klimatgiftigt restprodukt. Men så äldre vrak har självsanerats och klimatbekymmer har befriats från skog och mark.
Fara finns för lagstridig gravplats med gamla fordon i Värmdö
Ingen i Värmdö kommer emellertid att kunna se personbilar från de mest välkända illegala gravplatserna för antika bilar. Den mest uppseende platsen upptäcktes på Gotland. I Tingstäde skyfflades omkring 200 bilar fram ur en sumpmark. Marken hade ägts av en myndighet, så krigsmakten hade skyldigheten för handhavande och övervakning, då fordonsägarna beslöt att jordfästa bilen på detta fiffiga förfaringssätt. Och Värmland har det förekommit dolda attraktioner. Östra Sivbergs malmbrott lades ned och vattenfylldes snabbt under 1920-talet. Där påträffades ett tjugotal fordonsvrak. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Numera hittar man helt andra olagliga gravplatser för gamla fordon utspridda i Sverige. Det är förvånande hur bedrövligt dessa uppställningsområden är valda. Att se sådana på vattenskyddade ställen utan tillsyn av Naturvårdsverkets är påfallande. Det handlar glasklart om transitområden. Försakelsen på handlanden från ansvarig polis är närmast kass och inspirerar till många oegentligheter. En ära måste emellertid lämnas till landets 2 i särklass förnämsta och legitima bilkyrkogårdar i Värmland och Ryd.