När man tittar på en olaglig uppsamlingsplats med fordonsvrak från Söderhamn är det är inte konstigt, att en påhälsning på en kyrkogård för rostiga bilar innebär en återblickande av sällan känt slag. De korroderade stålskeletten från bilar på andra sidan av Atlanten får en att komma ihåg om en epok som de flesta inte upplevt, men nog fantiserar om. Men perioden för sådana nyskapelser är till ända. Förutsättningarna för miljö och bilkonsumtion har helt förvandlats, också på den nord amerikanska handeln. Tunga men fantastiskt stilenliga muskelknippen är i det förflutna. Och det är dessa hågkomsterna eller fantasier som triggas hos en ivrig besökare. Att hitta rostangripna kvarlevor efter en okomplicerad typexempel fråntar inte uppfattningen om en formgivning som aldrig kommer tillbaka. Tillföljd av de flesta årliga turisterna har 2 kyrkogårdar för rostiga bilar i Ryd och Årjäng lyckats få varaktigt tillstånd för rörelsen. Kommunens ackumulerade intäkter från dessa får dessutom en rabiat miljökämpe att reflektera. Men på nåt ställe har skriken varit höga. Att få tillåtelse för en upprättande är däremot lönlöst. förbjudna uppställningsställen, som klimatmässigt kan jämföras med kyrkogårdar för rostiga bilar med bilar, är ett tilltagande besvär, som tycks vara tufft att bestrida.
Inte någon legitim kyrkogård för rostiga bilar finns nu för tiden i Söderhamn
Det finns flertalet uppställningsställen för skrotade fordonsvrak i Sverige. Men enbart ett par är behöriga av ortens klimatbyrå som varaktiga kyrkogårdar för rostiga bilar för resenärer från Söderhamn. Dessa allmänt bekanta områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd förekommer flera dussintals bilmodeller från början av 1900-talet och besöks av fler än femton tusen individer årligen. Trots ett samhällsorgans rådslut om avlägsnande av alla fordon, har ett medgivande, som varar till 2050. Det om inget är ett belägg på turistverksamhetens värde för orten och skyddas således på ultimata vis av de lokala myndigheterna. Årjängs stora attraktion i Värmland har inte innehaft samma assistans till inrättande av kulturminnen. Här skapades en bilskrotnings-företag under 1950-talet. Handel av beg. bilreservdelar ägde rum till åttio-talet då skroten upplöstes. De uttjänta fordonen blev kvarlämnade efter viss tvångsförflyttning av bilar, som var placerade på annans egendom. Omkring tusen olika bilmärken från mitten av 1900-talet bevarades och familjen Ivansson, som ägde bilskroten, tillät gemene man att vandra omkring och iaktta de förlegade rariteterna. Sorgligt nog har dessa vistelser medfört minskade fordon. Speciellt har Saab V-4 varit begärliga för kriminella. Enbart stolar har lämnats kvar. Och om bilkyrkogården i Båtnäs ska betraktas som sevärdhet eller miljökatastrof har debatterats av miljönämnden. Nu för tiden rangordnas en utjänad bil, som miljöskadligt restprodukt. Men så föråldrade fordonsvrak har självsanerats och klimatbesvär har sanerats från marken.
Hot existerar för lagstridig gravplats för gamla fordon i Söderhamn
Ingen i Söderhamn kommer emellertid att kunna observera personbilar från de mest välkända illegitima bilkyrkogårdarna. Den mest uppseende platsen påträffades på Gotland. I Tingstäde grävdes omkring 200 bilar fram ur en myr. Fastigheten hade ägts av Fortifikationsverket, så försvarsmakten hade ansvaret för skötsel och tillsyn, då bilägarna bestämde sig att begrava bilen på detta smarta vis. Och Värmland har det förekommit dolda attraktioner. Östra Sivbergs gruva avvecklades och fylldes med vatten kvickt under 1920-talet. Där fann man ett 20-tal fordonsvrak. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Idag hittar man helt andra olagliga bilkyrkogårdar utspridda i Sverige. Det är häpnadsväckande hur uselt dessa ihopsamlingsställen är selekterade. Att observera sådana på vattenskyddade områden utan granskning av Trafikverkets är egendomligt. Det handlar uppenbart om uppställningsplatser. Avsaknaden på ingripanden från ansvarig polis är närmast kass och uppmuntrar till många fuffens. En heder måste dock lämnas till landets två i särklass belevade och legitima bilkyrkogårdar i Årjäng och Kyrkö Mosse.