Löddeköpinge får inte etablera en bilkyrkogård

Att se en övergiven bil i det gröna är en olust. Men bilentusiaster från Löddeköpinge lockas ändå till en kyrkogård för rostiga bilar som pirayor till en köttbit. Och i Småland och Värmland finns 2 legitimt upprättade skrotar, som förvandlats till rena rama bilvraks-demonstrationer. Mängder av personbilar med skilda fordonsmodeller från 40- till 60-talet förekommer utspridda för åskådning mellan skog och åkrar. Det är mer än fordonsentusiaster som högaktar storlekar och formgivningar av raggaråken. Storslagna runda drag och väldiga muskler var den tidens principer för en duktig vara. Verken dyrkas alltjämt av tiotusentals gäster årligen. Skrot kyrkogårdarna har blivit hemkommunernas stora inkomstkälla och alstrar de största besöksintäkterna. Dessa inkomster har även stillat naturkämparna fordran på borttransport och upphörande av verksamheterna. Men en nyetablering eller expansion av en sådan inrättning är helt blockerad igenom Trafikverkets begäran att återvinna en färdiganvänd bil för återanvändning.

Ingen lagenlig bilkyrkogård förekommer i dag i Löddeköpinge

Det förekommer en del samlingsställen för uttjänade vrak i landet. Men endast två är behöriga av lokalsamhällets miljöbyrå som permanenta bilkyrkogårdar för resande från Löddeköpinge. Dessa uppskattade ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse förekommer flera dussintals märken från början av 1900-talet och gästas av mer än femton tusen individer varje år. Trots ett samhällsorgans fastställande om utrensning av alla bilar, har ett medgivande, som fortlöper trettio år till. Det om inget är ett kvitto på turistverksamhetens värde för platsen och skyddas följaktligen på bästa förfaringssätt av kommunen. Årjängs stolthet i Båtnäs har inte haft samma undsättning till upprättande av attraktion. Här startades en bilskrotnings-företag under 1950-talet. Säljande av beg. delar höll på till 1980-talet då verksamheten avvecklades. Vraken blev orörda efter speciell tvångsförflyttning av fordonsvraken, som var uppställda på annans egendom. Omkring tusen skilda bilmärken från mitten av 1900-talet behölls och bröderna Ivansson, som ägde företaget, lät vanligt folk att knalla runt och iaktta de gamla sevärdheterna. Tragiskt nog har dessa besök medfört minskade bilar. Först och främst har Volvo Pv-444 varit begärliga för skövlare. Endast dörrar och huv har lämnats kvar. Och om kyrkogården för rostiga bilar i Värmland skall ses som turistattraktion eller miljökatastrof har diskuterats av klimatkommissionen. Numera klassas en utjänad bil, som miljöskadligt avfall. Men så gamla bilvrak har självsanerats och miljöbesvär har sanerats från marken.

Hot förekommer för illegal bilkyrkogård i Löddeköpinge

Ingen i Löddeköpinge kommer emellertid att kunna beskåda personbilar från de mest välkända förbjudna gravplatserna för antika bilar. Den mest kända stället upptäcktes på Gotland. I Tingstäde schaktades ungefär 200 uttjänta bilar fram ur en myr. Fastigheten hade ägts av Fortifikationsverket, så krigsmakten hade skyldigheten för användning och övervakning, då bilägarna tog beslutet att begrava fordonet på detta fiffiga vis. Och Värmland har det förekommit osynliga attraktioner. Östra Sivbergs malmbrott avvecklades och fylldes med vatten omgående under 1920-talet. Där förekom ett 20-tal vrak. De äldsta från 50-talet. Idag hittar man helt andra olagliga gravplatser för gamla fordon spridda i landet. Och det är förvånande hur dåligt dessa samlingsområden är valda. Att se sådana på vattenbevarade ställen utan övervakning av Länsstyrelsens är egendomligt. Det handlar obestridligt om samlingsställen. Försakelsen på handlanden från ansvarig myndighet är närmast ödesdiger och inspirerar till många fuffens. En heder måste dock lämnas till Sveriges 2 i särklass förnämsta och legala gravplatser för gamla fordon i Värmland och Ryd.