Inte någon i Kvissleby vill söka upp förbjudna och miljögiftiga samlingsområden för skrotbilar. Men det är någras dröm att gästa en gravplats för gamla fordon. Alla tillbakablickande bilägare drömmer om tidsskedet, då de stora och bensintörstiga monstren presenterades. På den svenska marknaden var amerikanska fordonsmodeller dominant.
Det är kvarlevorna från dessa fordonsmärken, som dra till sig turister till landets 2 godkända kyrkogårdar för veteran fordon. Att få betrakta ett föråldrat blankpolerad muskelknippe rullande i verkliga livet är få förunnat. Men på en en kyrkogård för rostiga bilar finns en hel drös av äkta original från fantastiska kreationer. En tur mellan dessa klenoder, med klockan vriden tillbaka ett sjuttiotals år och är inget man glömmer i första taget. Det är inte väsentligt att fundera på överhängande klimatbekymmer med dagens gamla personbilar. Endast njuta av de runda formerna som aldrig kommer tillbaka.
Ingen tillåten kyrkogård för rostiga bilar existerar nuförtiden i Kvissleby
Det förekommer några uppställningsområden för avdankade bilvrak i landet. Men endast två är ackrediterade av lokalsamhällets miljökontor som permanenta kyrkogårdar för rostiga bilar för turister från Kvissleby. Dessa allmänt bekanta områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd finns flera dussintals modeller från början av 1900-talet och besöks av fler än femton tusen människor varje år. Fastän ett kommunalt fastställande om utrensning av alla bilar, har ett tillstånd, som varar till 2050. Det är verkligen ett kvitto på besöksnäringens värde för platsen och skyddas således på lämpligaste vis av kommunen. Årjängs stora attraktion i Värmland har inte haft likadan stöd till inrättande av kulturminnen. Här grundades en bilskrotnings-företag under mitten av förra seklet. Säljande av beg. bilreservdelar fortgick till 80-talet då bilskroten lades ned.
Skrotbilarna blev orörda efter speciell omhändertagande av bilvraken, som var parkerade på annans mark. Typ tusen skilda fordonsmodeller från mitten av 1900-talet bevarades och bröderna Ivansson, som ägde bilskroten, lät allmänheten att gå runt och se de ålderstigna rariteterna. Beklagligtvis har dessa påhälsningar resulterat i minskade fordon. Speciellt har Saab V-4 varit begärliga för plundrare. Enbart inredningar har kvarlämnats. Och om gravplatsen för gamla fordon i Årjäng ska betraktas som sevärdhet eller klimatförstörelse har diskuterats av klimatnämnden. Nuförtiden klassas bilvrak, som klimatskadligt avfall. Men så äldre vrak har självsanerats och miljöproblem har befriats från skog och mark.
Fara existerar för lagstridig kyrkogård med rostiga bilar i Kvissleby
Inte någon i Kvissleby kommer dock att kunna beskåda objekt från de mest kända illegitima gravplatserna för antika bilar. Den mest kända platsen upptäcktes på Gotland. I Tingstäde grävdes cirka 200 personbilar fram ur en sumpmark. Egendomen hade ägts av Fortifikationsverket, så krigsmakten hade skyldigheten för hantering och kontroll, då fordonsinnehavarna beslöt att dölja fordonet på detta sluga vis. Och Värmland har det förekommit dolda besöksmål. Östra Sivbergs malmbrott avvecklades och vattenfylldes snabbt under 1920-talet. Där förekom ett 20-tal vrak. De äldsta från 50-talet. Nu för tiden hittar man helt andra illegala bilkyrkogårdar spridda i riket. Det är förbluffande hur förkastligt dessa samlingsställen är utvalda. Att beskåda sådana på vattenskyddade ställen utan kontroll av Trafikverkets är påfallande. Det handlar solklart om uppställningsplatser. Avsaknaden på ingripanden från ansvarig myndighet är närmast kass och sporrar till många fuffens. En ära måste dock lämnas till landets två i särklass belevade och lagliga gravplatser för gamla fordon i Värmland och Småland.