Ingen nostalgisk bilinnehavare från Skoghall färdas igenom Båtnäs eller Småland utan att besöka en av de här bilkyrkogårdar. Här finns många bilvrak från 40-talet och framåt. Förlegade bilar ligger utan ordning. Men de förlegade skönheternas form går inte att sumpa. Man behöver inte vara fordonsentusiaster för att uppskatta karosserna som övergått till väldigt åtgångna med åren.
Forna fordonskonstruktörer var inte behov av att tänka på luftfriktion eller bränsleanvändning. Så på konstruktions stadiet uppfanns bilar med dimension och skepnad som inte någon gång mer kommer tillverkas. Inte ens i fantasin. Och Gravplatsen för gamla fordon har omvandlas till ortens stora besöksmål för turister. De alstrar årligen de bästa inkomstkällorna för nämnda bygder. Så det överraskar ingen, att naturämbetsverken är glada numera. Men några nyetableringar kan inte förväntas. Länsstyrelsen har genom tuffa återvinningsstadgar har förbjudit efterföljare. Tragiskt nog förekommer det flera illegala insamlingsområden med ålderstigna skrotbilar. De verkar agera oberört, när myndighets personer från Naturvårdsverket inte reagerar på oegentligheterna.
Inte någon tillåten bilkyrkogård förekommer nuförtiden i Skoghall
Det finns flera samlingsplatser för uttjänade personbilar i landet. Men blott två är legitimerade av bygdens klimatkansli som bestående bilkyrkogårdar för resenärer från Skoghall. Dessa uppskattade områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland existerar flera dussintals fordonsmärken från början av 1900-talet och besöks av mer än femton tusen individer varje år. Fastän ett samhällsorgans fastställande om utrensning av alla skrotbilar, har ett bygglov, som varar till 2050.
Det om inget är ett belägg på turistverksamhetens värde för orten och värnas därför på yppersta vis av de lokala myndigheterna. Årjängs stora attraktion i Båtnäs har inte haft samma hjälp till inrättande av attraktion. Här startades en bildemontering under mitten av förra seklet. Försäljning av beg. delar fortgick till 1980-talet då skroten avvecklades. De uttjänta fordonen blev stående kvar efter speciell omhändertagande av skrotbilarna, som var uppställda på annans mark. Cirka tusen olika märken från 30-50-talet bevarades och bröderna Ivansson, som ägde företaget, medgav allmänheten att gå omkring och iaktta de gamla sevärdheterna. Beklagligtvis har dessa vistelser resulterat i minskade objekt. Framför allt har Saab V-4 varit tilltalande för skövlare. Bara dörrar och huv har lämnats kvar. Och om kyrkogårdaen för rostiga bilar i Årjäng ska betraktas som kulturminne eller klimatkatastrof har diskuterats av klimatkommissionen. Idag rangordnas fordonsvrak, som klimatgiftigt restprodukt. Men så äldre skrotbilar har självrensats och miljöproblem har befriats från skog och mark.
Hot finns för förbjuden kyrkogård för rostiga bilar i Skoghall
Inte en själ i Skoghall kommer dock att kunna beskåda fordon från de mest kända illegitima skrot-kyrkogårdarna. Den mest uppseende stället hittades på Gotland. I Tingstäde grävdes ungefär 200 uttjänta bilar fram ur en myr. Fastigheten hade ägts av en myndighet, så krigsmakten hade skyldigheten för användning och kontroll, då bilägarna beslöt att begrava bilen på detta listiga vis. Och Värmland har det förekommit hemliga besöksmål. Östra Sivbergs brott lades ned och vattenfylldes omedelbart under 1920-talet. Där anträffades ett tjugotal fordonsvrak. De äldsta från 50-talet. Nuförtiden finner man helt andra illegala kyrkogårdar för rostiga bilar fördelade i landet. Och det är förbluffande hur förkastligt dessa ihopsamlingsområden är valda. Att betrakta sådana på vattenbevarade ställen utan tillsyn av Naturvårdsverkets är egendomligt. Det handlar solklart om transitställen. Försakelsen på ingripanden från ansvarig myndighet är närmast katastrofal och inspirerar till många fuffens. En ära måste dock lämnas till landets två i särklass förnämsta och lagenliga gravplatser för gamla fordon i Årjäng och Ryd.