Illegala bildumpningar i Västerhaninge förväxlas med bilkyrkogårdar

När man tittar på en lagstridig uppställningsområde med färdiganvända fordon från Västerhaninge är det är inte märkligt, att en påhälsning hos en gravplats för gamla fordon ger en återblickande av sällan känt slag. De rostiga skrothögarna från amerikanare får en att komma ihåg om en tid som flertalet inte fått ta del av, men möjligtvis drömmer om. Men tidsperioden för sådana uppkäftiga personbilar är förbi. Premisserna för miljö och bilåtgång har fullständigt förvandlats, till och med på den amerikanska marknaden. Tunga men ofattbart eleganta åkdon är ett minne blott. Det är dessa minnesbilderna eller drömmar som upplivas hos en hänförd turist. Att finna väldigt åtgångna kvarlevor efter en elementär modell förtar inte uppfattningen om en skapelse som aldrig kommer tillbaka. I och med de många årliga besökarna har två bilkyrkogårdar i Kyrkö Mosse och Värmland lyckats få bestående tillåtelse för verksamheten. Kommunens samlade vinster från dessa får dessutom en orubblig klimatsjäl att reflektera. Men på nåt ställe har skriken varit höga. Att söka medgivande för en upprättande är emellertid förgäves. illegala samlingsutrymme, som klimatmässigt kan jämställas med bilkyrkogårdar med uttjänta bilar, är ett stigande dilemma, som verkar vara komplicerat att slåss mot.

Inte någon laglig gravplats för gamla fordon förekommer idag i Västerhaninge

Det existerar några samlingsplatser för ratade fordon i Sverige. Men blott 2 är auktoriserade av traktens klimatkontor som permanenta gravplatser för gamla fordon för turister från Västerhaninge. Dessa uppskattade platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd finns många hundra bilmodeller från 20- till 50-talen och besöks av fler än femton tusen människor varje år. Fastän ett samhällsorgans rådslut om tömmande av alla bilar, har ett bygglov, som fortlöper till 2050. Det är verkligen ett belägg på besöksnäringens mening för orten och vårdas följaktligen på lämpligaste förfaringssätt av den lokala förvaltningen. Årjängs stora attraktion i Båtnäs har inte fått likadan hjälp till upprättande av kulturminnen. Här grundades en bildemontering under 1950-talet. Handel av begagnade reservdelar höll på till 80-talet då skroten upphörde. Skrotbilarna blev stående kvar efter viss omhändertagande av fordonsvraken, som var placerade på annans mark. Typ tusen annorlunda fordonsmodeller från mitten av 1900-talet behölls och bröderna Ivansson, som ägde skroten, tillät gemene man att promenera runt och se de förlegade klenoderna. Tragiskt nog har dessa besök resulterat i färre fordon. Framför allt har Volkswagen-bussar varit populära för skövlare. Enbart stolar har lämnats kvar. Och om kyrkogården för rostiga bilar i Båtnäs ska betraktas som turistattraktion eller miljöförödelse har argumenterats av klimatdelegationen. Idag klassificeras fordonsvrak, som miljövådligt avfall. Men så ålderstigna skrotbilar har självsanerats och klimatbesvär har befriats från skog och mark.

Hot finns för illegal gravplats med gamla fordon i Västerhaninge

Ingen i Västerhaninge kommer emellertid att kunna se bilar från de mest välkända illegitima gravplatserna för antika bilar. Den mest uppseende platsen anträffades på Sveriges största ö. I Tingstäde schaktades omkring 200 skrotbilar fram ur ett kärr. Marken hade ägts av Fortifikationsverket, så försvarsmakten hade ansvaret för skötsel och tillsyn, då fordonsägarna bestämde sig att begrava bilen på detta sluga sätt. Och Värmland har det förekommit dolda turistattraktioner. Östra Sivbergs brott avvecklades och vattenfylldes skyndsamt under 1920-talet. Där påträffades ett 20-tal uttjänta bilar. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Idag finner man helt andra förbjudna kyrkogårdar för rostiga bilar utspridda i Sverige. Och det är förbluffande hur dåligt dessa samlingsplatser är selekterade. Att betrakta sådana på vattenskyddade områden utan kontroll av Miljövårdsverkets är egendomligt. Det handlar solklart om uppställningsställen. Försakelsen på aktioner från ansvarig polis är närmast ödesdiger och inspirerar till många oegentligheter. En heder måste emellertid lämnas till landets två i särklass högättade och lagenliga bilkyrkogårdar i Årjäng och Ryd.