Ingen tillbakablickande bilägare från Hedemora färdas genom Båtnäs eller Kyrkö Mosse utan att besöka någon av de här kyrkogårdar för rostiga bilar. Här existerar otaliga bilar från mitten av förra seklet. Gamla vrak ligger huller om buller. Men de ålderstigna ljuvligheternas skepnad går inte att missa. Man måste inte vara bilfantaster för att avguda karosserna som blivit rostiga med tiden.
Dåtidens fordonstekniker behövde inte fundera på luftfriktion eller drivmedelskonsumtion. Så på konstruktions stadiet uppfanns personbilar med storlek och design som aldrig mer kommer produceras. Inte ens i drömmen. Och Gravplatsen för gamla fordon har övergått till stadens stora besöksmål för turister. De skapar årligen de bästa inkomstkällorna för förutnämnda platser. Så det förvånar ingen, att naturbyråarna sätter tummen upp nuförtiden. Men några nya bilkyrkogårdar kan inte förväntas. Naturvårdsverket har via stenhårda skrotningsförordningar har lagt locket på för ivriga avkomlingar. Olyckligtvis finns det flertalet olagliga insamlingsområden med ålderstigna bilar. De verkar agera obesvärat, när myndighets personer från Länsstyrelsen inte reagerar på oegentligheterna.
Inte en enda legitim bilkyrkogård förekommer idag i Hedemora
Det existerar många ihopsamlingsplatser för uttjänade fordon i landet. Men enbart två är ackrediterade av ortens miljöavdelning som varaktiga bilkyrkogårdar för resande från Hedemora. Dessa berömda platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland förekommer flera dussintals märken från början av 1900-talet och besöks av mer än 15 000 individer varje år. Fastän ett myndighets beslut om avlägsnande av alla bilar, har ett godkännande, som fortgår trettio år till.
Det är verkligen ett bevis på turistnäringens mening för platsen och värnas för den skull på yppersta förfaringssätt av den lokala förvaltningen. Årjängs stora attraktion i Båtnäs har inte haft samma undsättning till etablering av sevärdhet. Här skapades en bilskrot under 1950-talet. Säljande av begagnade bilkomponenter pågick till åttio-talet då verksamheten upphörde. De uttjänta fordonen blev kvarlämnade efter speciell tvångsförflyttning av skrotbilarna, som var placerade på annans egendom. Omkring tusen skilda fordonsmärken från mitten av 1900-talet behölls och familjen Ivansson, som ägde skroten, lät vanligt folk att gå omkring och beskåda de äldre rariteterna. Beklagligtvis har dessa besök medfört minskade bilar. Särskilt har Saab V-4 varit populära för skövlare. Enbart dörrar och huv har lämnats kvar. Och om gravplatsen för gamla fordon i Båtnäs skall ses som sevärdhet eller klimatkatastrof har argumenterats av klimatkommissionen. Idag klassas ett uttjänt fordon, som klimatvådligt avfall. Men så ålderstigna fordonsvrak har självrensats och miljöbesvär har sanerats från marken.
Hot finns för illegal gravplats för gamla fordon i Hedemora
Inte någon i Hedemora kommer emellertid att kunna betrakta personbilar från de mest kända illegala gravplatserna för antika bilar. Den mest uppseende stället anträffades på Gotland. I Tingstäde skyfflades omkring 200 uttjänta bilar fram ur en myr. Egendomen hade ägts av en myndighet, så krigsmakten hade ansvaret för användning och övervakning, då ägarna beslöt att jordfästa bilen på detta finurliga sätt. Och Värmland har haft osynliga sevärdheter. Östra Sivbergs gruva fasades ut och fylldes med vatten omedelbart under 1920-talet. Där fann man ett tjugotal fordonsvrak. De äldsta från 50-talet. Nu för tiden hittar man helt andra olagliga gravplatser för gamla fordon utspridda i Sverige. Det är häpnadsväckande hur bedrövligt dessa samlingsplatser är valda. Att betrakta sådana på vattenbevarade områden utan övervakning av Naturvårdsverkets är påfallande. Det handlar obestridligt om uppställningsplatser. Bristen på ingripanden från betrodd polis är närmast kass och inspirerar till många bedrägerier. En heder måste likväl lämnas till Sveriges 2 i särklass belevade och legitima gravplatser för gamla fordon i Årjäng och Ryd.