Gamla skrotbilsformeringar i Säffle som ser ut som kyrkogårdar för rostiga bilar är inte längre lagliga. Och några nya med behörighet att synliggöra föråldrade klenoder kommer aldrig att anläggas. Transportstyrelsen hejdar via bilskrotningsförordningen alla sådana förslag. Bilar som tjänat ut är kategoriserade som klimatriskabelt spill och skall kasseras och destrueras av en legitimerad bilskrot.
Men de fåtal som existerar har dock övergått till gigantiska turistattraktioner. Majoriteten av områdets besöksverksamhet grundas på och kring dessa gårdar. De korroderade stålskeletten från 50-talet framkallar många påminnelser hos en återblickande bilägare. Modeller ihopblandas i en vacker sammanblandning. Föråldrade utgångna fordonsmodeller kan också skymtas bland trädstammarna. Så inget övrigt kan uppbringa den känslan från svunna tider, än dessa ställen.
Inte en enda laglig bilkyrkogård finns nu för tiden i Säffle
Det existerar några ihopsamlingsplatser för uttjänade bilar i landet. Men blott 2 är behöriga av traktens miljöbyrå som permanenta bilkyrkogårdar för resenärer från Säffle. Dessa omtalade områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland förekommer många hundra modeller från början av 1900-talet och besöks av mer än 15 000 personer varje år. Även fast ett kommunalt beslut om elimination av alla personbilar, har ett godkännande, som varar till 2050. Det är verkligen ett kvitto på besöksnäringens roll för stället och omhuldas för den skull på yppersta förfaringssätt av den lokala förvaltningen. Årjängs stolthet i Värmland har inte haft likadan stöd till etablering av kulturminnen. Här grundades en bilskrot under mitten av förra seklet. Handel av beg. bildelar fortgick till 80-talet då skrotföretaget upphörde. Skrotbilarna blev kvarlämnade efter särskild omhändertagande av bilvraken, som var uppställda på annans mark.
Cirka tusen annorlunda bilmodeller från 30-50-talet behölls och familjen Ivansson, som ägde fastigheten, medgav privat personer att ströva runt och betrakta de föråldrade klenoderna. Sorgligt nog har dessa besök resulterat i färre personbilar. Först och främst har Volvo Pv-444 varit populära för skövlare. Enbart stolar har kvarlämnats. Och om bilkyrkogården i Värmland skall ses som kulturminne eller miljöförstörelse har debatterats av klimatkommittén. Nu för tiden klassificeras fordonsvrak, som miljöfarligt avfall. Men så ålderstigna bilvrak har självsanerats och miljöproblem har befriats från skog och mark.
Fara finns för förbjuden bilkyrkogård i Säffle
Inte en själ i Säffle kommer emellertid att kunna betrakta personbilar från de mest välkända olagliga gravplatserna för antika bilar. Den mest kända stället hittades på Sveriges största ö. I Tingstäde skyfflades omkring 200 skrotbilar fram ur ett kärr. Fastigheten hade ägts av en myndighet, så krigsmakten hade skyldigheten för skötsel och övervakning, då bilinnehavarna beslöt att begrava bilen på detta fiffiga vis. Och Värmland har haft hemliga turistattraktioner. Östra Sivbergs gruva fasades ut och fylldes med vatten skyndsamt under 1920-talet.
Där fann man ett tjugotal skrotbilar. De äldsta från 50-talet. Nu för tiden finner man helt andra förbjudna bilkyrkogårdar utspridda i riket. Det är förvånande hur uselt dessa uppställningsområden är valda. Att observera sådana på vattenskyddade ställen utan kontroll av Naturvårdsverkets är påfallande. Det handlar glasklart om samlingsområden. Avsaknaden på aktioner från betrodd polis är närmast ödesdiger och sporrar till många oegentligheter. En heder måste ändå lämnas till Sveriges två i särklass belevade och lagenliga gravplatser för gamla fordon i Årjäng och Kyrkö Mosse.