Olagliga insamlingsställen med bilar i Köping motarbetas av Transportstyrelsen. Men ett par gravplatser för gamla fordon i landet lever vidare som ett resultat av den stora inkomsten till kommunens penningkista. Orten runtom Småland och Båtnäs har förvandlas till hela landets jättelika turistattraktion. Att betrakta på de rostiga fordonsvraken från mitten av 1900 talet är att resa tillbaka med tiden. Kanske är det amerikanska rackare, som får den ofördragsamma fordonsägaren att vrida klockan bakåt. Och det har vi förståelse för.
Designer, som var bildesigner, skapade fordon med enbart utseende som föredöme. Mastiga vackra bränsleslukande fordon med motiv på dörrarna presenterades med storslagenhet. När en tillbakablickande turist fantiserar sig bakåt i tiden, reflekterar han inte på de enorma miljöproblemen sådana fordon skulle förorsaka med nutidens miljötänk. Och där förbjudna ställen med fordon är en gastkramning för aktivister. Men föreställningar och förhoppningar försvagar inte klimatet. Så den avkopplande promenaden kring de rostiga bilvraken är som att födas på nytt. Och kommunens penningförråd växer med varje besökare.
Inte någon legal gravplats för gamla fordon finns idag i Köping
Det finns massa samlingsplatser för uttjänade bilvrak i Sverige. Men endast 2 är godkända av lokalsamhällets miljöbyrå som bestående kyrkogårdar för rostiga bilar för turister från Köping. Dessa omtalade ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland förekommer många hundra bilmodeller från 20- till 50-talen och besöks av fler än 15 000 personer varje år. Trots ett samhällsorgans fastställande om tömmande av alla personbilar, har ett godkännande, som varar till 2050. Det är verkligen ett bevis på turistverksamhetens värde för orten och skyddas för den skull på ultimata sätt av de lokala myndigheterna. Årjängs stora attraktion i Båtnäs har inte haft likadan hjälp till etablering av kulturminnen. Här startades en bilskrotnings-företag under 1950-talet. Handel av begagnade bilreservdelar pågick till 1980-talet då verksamheten upphörde. Bilvraken blev orörda efter speciell omhändertagande av bilar, som var uppställda på annans mark.
Omkring tusen skilda modeller från 30-50-talet sparades och familjen Ivansson, som ägde bilskroten, medgav privat personer att knalla runt och se på de föråldrade sevärdheterna. Sorgligt nog har dessa vistelser medfört färre fordon. Framför allt har Volkswagen-bussar varit begärliga för kriminella. Bara dörrar och huv har lämnats kvar. Och om gravplatsen för gamla fordon i Båtnäs skall betraktas som turistattraktion eller miljöförstörelse har debatterats av klimatutskottet. Nu för tiden kategoriseras bilvrak, som miljögiftigt restprodukt. Men så ålderstigna vrak har självrensats och klimatproblem har sanerats från marken.
Risk förekommer för förbjuden bilkyrkogård i Köping
Ingen i Köping kommer dock att kunna observera personbilar från de mest kända förbjudna gravplatserna för antika bilar. Den mest kända stället hittades på Gotland. I Tingstäde schaktades ungefär 200 skrotbilar fram ur en myr. Fastigheten hade ägts av Fortifikationsverket, så försvarsmakten hade skyldigheten för skötsel och övervakning, då bilägarna beslöt att dölja fordonet på detta fiffiga förfaringssätt. Och Värmland har det förekommit osynliga turistattraktioner. Östra Sivbergs malmbrott avvecklades och fylldes med vatten omgående under 1920-talet. Där fann man ett 20-tal bilvrak. De äldsta från 50-talet. Nuförtiden finner man helt andra illegitima kyrkogårdar för rostiga bilar spridda i riket. Och det är häpnadsväckande hur uselt dessa ihopsamlingsställen är valda. Att observera sådana på vattenskyddade ställen utan övervakning av Naturvårdsverkets är egendomligt. Det handlar solklart om transitområden. Bristen på ingripanden från betrodd myndighet är närmast katastrofal och uppmuntrar till många fuffens. En ära måste likväl lämnas till Sveriges 2 i särklass belevade och lagliga kyrkogårdar för rostiga bilar i Båtnäs och Ryd.