En illegal insamlingsplats för bilvrak i Degerfors kan aldrig betraktas som en bilkyrkogård

Att se en övergiven bil i naturen är en olust. Men fordonsentusiaster från Degerfors frestas i alla fall till en gravplats för gamla fordon som pirayor till en köttbit. Och i Småland och Värmland förekommer ett par legalt upprättade skrothandlare, som förändrats till otroliga bilvraks-visningar. Åtskilliga bilar med olika bilmodeller från mitten av 1900-talet existerar spridda för beskådning bland träd och buskar. Det är fler än bilbeundrare som beundrar muskelpaketen och designer av de amerikanska giganterna. Läckra bulliga konturer och enorma motorer var den tidens normer för en duglig vara. Skörden uppskattas även fortsättningsvis av 10 000-tals turister årligen. Gravplatserna för antika bilar har förvandlas till ortens mjölkko och frambringar de främsta besöksintäkterna. Dessa inkomster har även hämmat naturkämparna begäran på bortforsling och upphörande av sysselsättningarna. Men en nystart eller utökning av en sådan anläggning är helt blockerad genom Miljövårdsverkets anspråk att kassera en uttjänt skrotbil för recycling.

Inte någon legitim kyrkogård för rostiga bilar förekommer nu för tiden i Degerfors

Det förekommer massa uppställningsställen för skrotade fordonsvrak i landet. Men endast ett par är legitimerade av bygdens klimatkansli som bestående gravplatser för gamla fordon för resenärer från Degerfors. Dessa berömda områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse förekommer flera dussintals fordonsmodeller från början av 1900-talet och besöks av mer än femton tusen människor varje år. Trots ett samhällsorgans rådslut om utrensning av alla skrotbilar, har ett bygglov, som fortgår trettio år till. Det är verkligen ett belägg på besöksnäringens mening för platsen och vårdas för den skull på yppersta förfaringssätt av samhället. Årjängs stolthet i Värmland har inte innehaft samma assistans till etablering av sevärdhet. Här grundades en bilskrot under mitten av förra seklet. Handel av begagnade bilreservdelar höll på till 1980-talet då skrotföretaget upplöstes. Fordonsvraken blev stående kvar efter särskild omhändertagande av bilar, som var uppställda på annans egendom. Ungefär tusen skilda bilmodeller från 30-50-talet bevarades och bröderna Ivansson, som ägde fastigheten, medgav allmänheten att knalla runt och beskåda de förlegade sevärdheterna. Beklagligtvis har dessa besök medfört färre bilar. Speciellt har Saab V-4 varit omtyckta för plundrare. Bara fälgar med däck har lämnats kvar. Och om gravplatsen för gamla fordon i Värmland ska ses som sevärdhet eller klimatkatastrof har debatterats av klimatdelegationen. Nuförtiden klassas bilvrak, som klimatfarligt restprodukt. Men så föråldrade vrak har självsanerats och miljöproblem har befriats från skog och mark.

Risk finns för illegal gravplats för gamla fordon i Degerfors

Ingen i Degerfors kommer ändå att kunna betrakta objekt från de mest kända illegitima skrot-kyrkogårdarna. Den mest uppseende platsen anträffades på Gotland. I Tingstäde grävdes cirka 200 fordon fram ur en sumpmark. Fastigheten hade ägts av Fortifikationsverket, så krigsmakten hade ansvaret för användning och tillsyn, då fordonsägarna tog beslutet att begrava fordonet på detta listiga sätt. Och Värmland har det förekommit osynliga besöksmål. Östra Sivbergs gruvhål avvecklades och fylldes med vatten omedelbart under 1920-talet. Där anträffades ett tjugotal skrotbilar. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Nuförtiden hittar man helt andra förbjudna gravplatser för gamla fordon utspridda i riket. Det är häpnadsväckande hur illa dessa samlingsplatser är valda. Att observera sådana på vattenskyddade ställen utan övervakning av Trafikverkets är påfallande. Det handlar obestridligt om samlingsplatser. Avsaknaden på aktioner från betrodd polis är närmast kass och uppmuntrar till många bedrägerier. En heder måste ändå lämnas till Sveriges 2 i särklass högättade och lagliga kyrkogårdar för rostiga bilar i Värmland och Småland.