Gamla skrotbilsuppställningar i Grums som liknat gravplatser för gamla fordon är inte längre lagliga. Några nya med behörighet att presentera ålderstigna rariteter kommer aldrig att öppnas. Transportstyrelsen avbryter via bilskrotningsbestämmelsen alla sådana avsikter. Bilar som tjänat ut är klassade som miljöriskabelt spill och skall skrotas och regenereras av en auktoriserad skrotfirma. Men de enstaka som existerar har ändå omvandlas till gigantiska besöksmål. Huvuddelen av bygdens besöksverksamhet byggs på och runt dessa platser. De rostiga stålskeletten från förr upplivar massa åminnelser hos en återblickande bilinnehavare. Bilmärken varieras i en angenäm kombination. Gamla utgångna modeller kan även skymtas emellan buskarna. Så inget motsvarande kan uppbringa den känslan från förr i världen, än dessa ställen.
Inte någon lagenlig kyrkogård för rostiga bilar finns idag i Grums
Det förekommer många uppställningsplatser för avdankade fordon i Sverige. Men enbart 2 är ackrediterade av lokalsamhällets miljökontor som bestående kyrkogårdar för rostiga bilar för resande från Grums. Dessa uppskattade ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse finns många hundra fordonsmodeller från början av 1900-talet och gästas av mer än 15 000 individer årsvis. Fastän ett samhällsorgans beslut om tömmande av alla skrotbilar, har ett bygglov, som fortgår trettio år till. Det om inget är ett bevis på turistverksamhetens värde för orten och vårdas följaktligen på lämpligaste förfaringssätt av kommunen. Årjängs stora attraktion i Värmland har inte fått likadan undsättning till upprättande av attraktion. Här startades en bildemontering under mitten av förra seklet. Försäljning av begagnade bilreservdelar pågick till 80-talet då skrotföretaget upphörde. Bilvraken blev stående kvar efter speciell omhändertagande av bilar, som var parkerade på annans mark. Ungefär tusen annorlunda bilmärken från mitten av 1900-talet sparades och bröderna Ivansson, som ägde fastigheten, tillät vanligt folk att gå omkring och se på de ålderstigna sevärdheterna. Beklagligtvis har dessa vistelser medfört minskade personbilar. Framför allt har Saab V-4 varit populära för kriminella. Bara stolar har kvarlämnats. Och om kyrkogårdaen för rostiga bilar i Årjäng ska betraktas som kulturminne eller miljöförstörelse har argumenterats av miljönämnden. Numera bedöms ett uttjänt fordon, som klimatgiftigt avfall. Men så föråldrade fordonsvrak har självrensats och miljöbekymmer har befriats från skog och mark.
Risk finns för förbjuden gravplats för gamla fordon i Grums
Inte någon i Grums kommer emellertid att kunna beskåda fordon från de mest kända illegala skrot-kyrkogårdarna. Den mest uppseende stället påträffades på Gotland. I Tingstäde grävdes ungefär 200 skrotbilar fram ur en myr. Fastigheten hade ägts av en myndighet, så krigsmakten hade skyldigheten för handhavande och tillsyn, då bilägarna beslöt att dölja bilen på detta smarta sätt. Och Värmland har haft osynliga dragplåster. Östra Sivbergs gruva avvecklades och fylldes med vatten kvickt under 1920-talet. Där påträffades ett tjugotal bilvrak. De äldsta är över 70 år gamla. Nu för tiden finner man helt andra olagliga gravplatser för gamla fordon fördelade i riket. Det är häpnadsväckande hur illa dessa samlingsplatser är utvalda. Att beskåda sådana på vattenbevarade ställen utan granskning av Miljövårdsverkets är anmärkningsvärt. Det handlar obestridligt om uppställningsområden. Försakelsen på handlanden från ansvarig myndighet är närmast kass och uppmuntrar till många oegentligheter. En heder måste emellertid lämnas till landets 2 i särklass belevade och legala gravplatser för gamla fordon i Årjäng och Kyrkö Mosse.