Att se en övergiven bil i skogen är en vämjelse. Men bilbeundrare från Charlottenberg frestas likväl till en kyrkogård för rostiga bilar som pirayor till en köttbit. I Sverige existerar två lovligt grundade skrothandlare, som förvandlats till rena rama bilvraks-utställningar. Mängder av bilar med olika fordonsmodeller från mitten av 1900-talet förekommer spridda för åskådning ibland skog och åkrar. Det är mer än bilbeundrare som är imponerad av storlekar och designer av raggaråken.
Vackra bullformade konturer och gigantiska motorer var dåtidens grundprinciper för en kompetent vara. Verken hedras fortfarande av tiotusentals turister varje år. Skrot kyrkogårdarna har övergått till samhällets stora inkomstkälla och frambringar de bästa turistpengarna. Dessa vinster har också hämmat klimatkämparna begäran på borttransport och upphörande av aktiviteterna. Men en nystart eller breddning av en sådan anordning är helt spärrad via Naturvårdsverkets ultimatum att kassera en uttömd skrotbil för återvinning.
Ingen legal bilkyrkogård finns nu för tiden i Charlottenberg
Det förekommer flera samlingsplatser för uttjänade vrak i landet. Men blott ett par är ackrediterade av traktens miljöavdelning som bestående kyrkogårdar för rostiga bilar för trafikanter från Charlottenberg. Dessa kända ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland existerar många hundra märken från början av 1900-talet och gästas av mer än 15 000 människor varje år. Trots ett myndighets rådslut om tömmande av alla skrotbilar, har ett tillstånd, som varar till 2050. Det är verkligen ett kvitto på turistnäringens värde för platsen och omhuldas således på lämpligaste vis av kommunen. Årjängs stolthet i Värmland har inte haft likadan assistans till etablering av sevärdhet. Här grundades en skrotfirma under 1950-talet. Säljande av beg. bilreservdelar fortgick till åttio-talet då skrotföretaget lades ned. Vraken blev stående kvar efter speciell tvångsförflyttning av bilar, som var placerade på annans egendom. Ungefär tusen olika bilmodeller från 30-50-talet behölls och bröderna Ivansson, som ägde bilskroten, lät allmänheten att vandra omkring och beskåda de gamla rariteterna.
Sorgligt nog har dessa påhälsningar inneburit minskade bilar. Framför allt har Volvo Pv-444 varit åtråvärda för kriminella. Endast dörrmattor har lämnats kvar. Och om bilkyrkogården i Båtnäs ska betraktas som turistattraktion eller klimatkatastrof har diskuterats av miljönämnden. Nu för tiden klassificeras fordonsvrak, som klimatgiftigt avfall. Men så äldre fordonsvrak har självrensats och klimatbesvär har befriats från skog och mark.
Hot existerar för illegal bilkyrkogård i Charlottenberg
Inte en själ i Charlottenberg kommer ändå att kunna se personbilar från de mest välkända olagliga skrot-kyrkogårdarna. Den mest uppseende platsen anträffades på Sveriges största ö. I Tingstäde skyfflades omkring 200 fordon fram ur en myr. Fastigheten hade ägts av Fortifikationsverket, så försvarsmakten hade skyldigheten för användning och kontroll, då ägarna beslöt att dölja fordonet på detta sluga sätt. Och Värmland har haft dolda sevärdheter. Östra Sivbergs brott lades ned och fylldes med vatten omedelbart under 1920-talet. Där påträffades ett 20-tal fordonsvrak. De äldsta från 50-talet. Numera hittar man helt andra illegitima kyrkogårdar för rostiga bilar utspridda i landet. Och det är förvånande hur uselt dessa uppställningsställen är selekterade. Att betrakta sådana på vattenskyddade ställen utan övervakning av Miljövårdsverkets är egendomligt. Det handlar uppenbart om uppställningsplatser. Bristen på ingripanden från ansvarig polis är närmast ödesdiger och inspirerar till många bedrägerier. En heder måste likväl lämnas till Sveriges två i särklass förnämsta och legala bilkyrkogårdar i Årjäng och Småland.