Dumpade skrotbilar i Valdemarsvik kan inte jämföras med en bilkyrkogård

Olagliga samlingsställen med bilar i Valdemarsvik bekämpas av Länsstyrelsen. Men 2 gravplatser för gamla fordon i Sverige lever vidare i och med den stora utdelningen till kommunens finanser. Samhället runtom Småland och Värmland har omvandlas till hela Sveriges stora attraktion. Att se på de väldigt åtgångna fordonsvraken från mitten av förra seklet är att vrida klockan till samma tidpunkt. Möjligtvis är det nord amerikanska monster, som får den ofördragsamma fordonsinnehavaren att vrida klockan bakåt. Och med allt rätt. Designer, som var fordonsarkitekter, byggde fordon med bara utseende som föredöme. Mastiga vackra starka personbilar med eldsflammor på huven presenterades med överdådig prakt. När en återblickande gäst drömmer om dåtiden, tänker han inte på de jättelika klimatproblemen sådana odjur skulle bringa med nutidens klimatfilosofi. Och där olagliga områden med personbilar är en hemsk upplevelse för aktivister. Men tankar och drömmar fördärvar inte naturen. Så den rogivande vandringen omkring de korroderade vraken är som att födas på nytt. Och ortens kassa stiger för varje turist.

Ingen lovlig bilkyrkogård förekommer i dag i Valdemarsvik

Det finns en del samlingsområden för skrotade fordon i Sverige. Men enbart 2 är godkända av platsens klimatavdelning som bestående bilkyrkogårdar för resenärer från Valdemarsvik. Dessa kända ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd existerar många hundra bilmodeller från början av 1900-talet och gästas av mer än 15 000 människor varje år. Fastän ett kommunalt fastställande om utgallring av alla bilar, har ett tillstånd, som fortgår trettio år till. Det om inget är ett bevis på turistnäringens roll för orten och värnas således på ultimata vis av de lokala myndigheterna. Årjängs stora attraktion i Båtnäs har inte fått samma hjälp till upprättande av attraktion. Här grundades en skrotfirma under mitten av förra seklet. Handel av brukade reservdelar ägde rum till åttio-talet då verksamheten upphörde. Fordonsvraken blev stående kvar efter viss tvångsförflyttning av fordonsvraken, som var placerade på annans mark. Typ tusen annorlunda märken från mitten av 1900-talet behölls och familjen Ivansson, som ägde bilskroten, lät privat personer att promenera omkring och se de förlegade sevärdheterna. Sorgligt nog har dessa vistelser medfört minskade objekt. Framför allt har Vw bubblor varit åtråvärda för plundrare. Endast fälgar med däck har kvarlämnats. Och om gravplatsen för gamla fordon i Årjäng skall ses som sevärdhet eller miljöförstörelse har argumenterats av miljödelegationen. Numera bedöms skrotbil, som klimatskadligt avfall. Men så gamla vrak har självsanerats och miljöbekymmer har befriats från skog och mark.

Risk finns för lagstridig gravplats med gamla fordon i Valdemarsvik

Inte någon i Valdemarsvik kommer dock att kunna betrakta fordon från de mest välkända illegala bilkyrkogårdarna. Den mest uppseende stället upptäcktes på Gotland. I Tingstäde grävdes ungefär 200 personbilar fram ur en myr. Fastigheten hade ägts av en myndighet, så krigsmakten hade skyldigheten för handhavande och övervakning, då bilägarna tog beslutet att begrava bilen på detta listiga vis. Och Värmland har det förekommit osynliga attraktioner. Östra Sivbergs gruva lades ned och fylldes med vatten omedelbart under 1920-talet. Där anträffades ett tjugotal bilvrak. De äldsta är över 70 år gamla. Nuförtiden finner man helt andra illegitima kyrkogårdar för rostiga bilar fördelade i riket. Det är häpnadsväckande hur uselt dessa samlingsplatser är utvalda. Att se sådana på vattenskyddade ställen utan tillsyn av Länsstyrelsens är anmärkningsvärt. Det handlar glasklart om transitställen. Avsaknaden på ingripanden från ansvarig myndighet är närmast ödesdiger och inspirerar till många oegentligheter. En heder måste dock lämnas till Sveriges 2 i särklass belevade och lagliga bilkyrkogårdar i Årjäng och Kyrkö Mosse.