Kyrkogårdar för rostiga bilar har omvandlas till stora besöksmål för alla bilentusiaster från Gnesta, som bidrar till en del av regionens turistintäkter. Många skrotföretag har försökt att upprätta något likartat igenom att magasinera äldre fordon. Ansedda fordonsmärken skulle kunna dra till sig bilentusiaster från hela Norrland, men Transportstyrelsens skrotningsförordning sätter hinder för sån gärning. Och det finns ”bilkyrkogårdar” med helt andra motiv än uppvisning av avdankade personbilar för gemene man.
Flertalet är illegala bilplatser, som är påtagliga att se. Ledare från naturförvaltning är blinda eller anklagar alla andra som vållande, varför dessa klimatriskfyllda platser arbetar utan påhälsning av polisen. Men det existerar enstaka seriösa skrotar som fått Länsstyrelsens förtroende att idka sina gamla bilskrotar i skogen fortsättningsvis.
Ingen legal bilkyrkogård existerar nu för tiden i Gnesta
Det förekommer flertalet samlingsställen för ratade bilar i landet. Men endast 2 är auktoriserade av lokalsamhällets klimatkansli som permanenta bilkyrkogårdar för resande från Gnesta. Dessa omtalade ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland förekommer flera dussintals fordonsmärken från början av 1900-talet och gästas av mer än 15 000 människor varje år. Fastän ett departements rådslut om tömmande av alla skrotbilar, har ett medgivande, som varar trettio år till. Det om inget är ett bevis på besöksverksamhetens betydelse för platsen och skyddas för den skull på yppersta förfaringssätt av de lokala myndigheterna. Årjängs stolthet i Värmland har inte innehaft likadan assistans till inrättande av kulturminnen. Här startades en skrotningsfirma under 1950-talet. Säljande av begagnade bildelar ägde rum till 80-talet då skrotföretaget avvecklades. Skrotbilarna blev stående kvar efter viss tvångsförflyttning av skrotbilar, som var placerade på annans egendom.
Omkring tusen olika märken från mitten av 1900-talet behölls och bröderna Ivansson, som ägde skroten, tillät vanligt folk att ströva omkring och iaktta de föråldrade sevärdheterna. Beklagligtvis har dessa påhälsningar inneburit färre objekt. Särskilt har Volvo Pv-444 varit lockande för kriminella. Bara inredningar har lämnats kvar. Och om kyrkogårdaen för rostiga bilar i Årjäng skall betraktas som turistattraktion eller miljökatastrof har argumenterats av miljöutskottet. Idag kategoriseras en utjänad bil, som klimatgiftigt restprodukt. Men så föråldrade bilvrak har självsanerats och klimatbesvär har sanerats från marken.
Fara förekommer för illegitim bilkyrkogård i Gnesta
Ingen i Gnesta kommer likväl att kunna beskåda personbilar från de mest välkända förbjudna gravplatserna för antika bilar. Den mest uppseende stället påträffades på Sveriges största ö. I Tingstäde grävdes ungefär 200 personbilar fram ur en myr. Marken hade ägts av en myndighet, så försvarsmakten hade ansvaret för handhavande och kontroll, då bilägarna tog beslutet att jordfästa bilen på detta sluga sätt. Och Värmland har haft osynliga attraktioner. Östra Sivbergs malmbrott fasades ut och fylldes med vatten kvickt under 1920-talet. Där påträffades ett tjugotal skrotbilar. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Nuförtiden hittar man helt andra förbjudna bilkyrkogårdar spridda i riket. Och det är häpnadsväckande hur illa dessa ihopsamlingsställen är selekterade. Att betrakta sådana på vattenbevarade områden utan granskning av Miljövårdsverkets är egendomligt. Det handlar uppenbart om samlingsområden. Försakelsen på åtgärder från ansvarig polis är närmast kass och uppmuntrar till många fuffens. En heder måste ändå lämnas till Sveriges 2 i särklass belevade och olagliga gravplatser för gamla fordon i Värmland och Småland.