Bilkyrkogårdar kan ses som kulturminnen eller miljökatastrof beroende på vem man frågar. Till de senare hör förbjudna uppställningsplatser i Strängnäs för gamla skrotbilar. Men ett par av landets mest välkända har likväl övergått till väldiga och lönsamma sevärdheter. Bland massor av gamla vrak kan man lokalisera några fordonsmodeller som följt med till sista vilan.
Att beskåda gamla fordonsmodeller är likaså en glädje för en tillbakablickande bilinnehavare. Men det är jänkarna från 40-60-talet som ger störst upplevelse. Den tidsperioden framställdes de snyggaste utseendena ett personbil överhuvudtaget besuttit. Och den här upplevelsen från de här äldre klenoder kan man se på en värmländsk gravplats för gamla fordon.
Inte en enda lovlig bilkyrkogård finns nuförtiden i Strängnäs
Det existerar flera ihopsamlingsplatser för avdankade vrak i Sverige. Men endast två är godkända av områdets klimatbyrå som bestående kyrkogårdar för rostiga bilar för trafikanter från Strängnäs. Dessa omtalade platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd existerar flera dussintals märken från början av 1900-talet och gästas av fler än 15 000 personer årligen. Trots ett samhällsorgans rådslut om avlägsnande av alla fordon, har ett bygglov, som fortlöper till 2050. Det är verkligen ett belägg på turistverksamhetens roll för platsen och vårdas således på lämpligaste förfaringssätt av de lokala myndigheterna. Årjängs stora attraktion i Båtnäs har inte innehaft likadan undsättning till upprättande av sevärdhet. Här grundades en skrot under 1950-talet. Säljande av brukade bilkomponenter ägde rum till 1980-talet då verksamheten avvecklades.
Skrotbilarna blev stående kvar efter speciell tvångsförflyttning av skrotbilar, som var placerade på annans egendom. Typ tusen skilda fordonsmodeller från mitten av 1900-talet sparades och familjen Ivansson, som ägde företaget, tillät allmänheten att ströva runt och se de ålderstigna sevärdheterna. Olyckligtvis har dessa påhälsningar resulterat i färre objekt. Speciellt har Volkswagen-bussar varit begärliga för skövlare. Enbart inredningar har lämnats kvar. Och om gravplatsen för gamla fordon i Båtnäs ska betraktas som sevärdhet eller klimatförstörelse har debatterats av miljödelegationen. Idag kategoriseras en utjänad bil, som miljövådligt restprodukt. Men så förlegade vrak har självrensats och klimatbekymmer har sanerats från marken.
Fara existerar för lagstridig bilkyrkogård i Strängnäs
Ingen i Strängnäs kommer emellertid att kunna betrakta objekt från de mest kända illegitima skrot-kyrkogårdarna. Den mest uppmärksammade platsen hittades på Gotland. I Tingstäde schaktades ungefär 200 fordon fram ur en sumpmark. Egendomen hade ägts av en myndighet, så krigsmakten hade ansvaret för handhavande och övervakning, då bilinnehavarna beslöt att begrava bilen på detta listiga sätt. Och Värmland har haft dolda dragplåster. Östra Sivbergs malmbrott lades ned och fylldes med vatten kvickt under 1920-talet. Där förekom ett tjugotal skrotbilar. De äldsta från 50-talet. Nuförtiden finner man helt andra illegitima kyrkogårdar för rostiga bilar spridda i landet. Och det är förbluffande hur bedrövligt dessa ihopsamlingsområden är selekterade. Att beskåda sådana på vattenskyddade områden utan granskning av Miljövårdsverkets är påfallande. Det handlar glasklart om transitställen. Avsaknaden på handlanden från ansvarig myndighet är närmast kass och uppmuntrar till många bedrägerier. En ära måste ändå lämnas till landets två i särklass förnämsta och legitima bilkyrkogårdar i Årjäng och Småland.