När man tittar på en förbjuden samlingsställe med fordonsvrak från Oxelösund är det är inte märkligt, att en påhälsning hos en bilkyrkogård ger en tillbakablickande av sällan känt slag. De rostiga karosserna från bilar på andra sidan av Atlanten påminner om en tidsperiod som flertalet inte fått ta del av, men eventuellt fantiserar om.
Men perioden för liknande kaxiga fordon är slut. Premisserna för miljö och bilekonomin har fullständigt ändrats, även på den amerikanska marknaden. Massiva men ofattbart stilenliga åkdon är en förgången tidsperiod. Och det är dessa minnesbilderna eller förhoppningar som upplivas hos en entusiastisk gäst. Att lokalisera rostangripna vrakdelar efter en elementär form dämpar inte uppfattningen om en formgivning som inte någon gång kommer i retur. I och med de flesta årliga besökarna har 2 gravplatser för gamla fordon i Kyrkö Mosse och Båtnäs lyckats få permanent behörighet för verksamheten. Kommunens samlade intäkter från dessa får också en nitisk miljösjäl att tänka om. Men på något ställe har tongångarna varit kraftiga. Att erhålla tillåtelse för en upprättande är däremot meningslöst. förbjudna samlingsutryme, som miljöenligt kan liknas med kyrkogårdar för rostiga bilar med personbilar, är ett stigande bekymmer, som tycks vara svårt att motverka.
Ingen lovlig gravplats för gamla fordon förekommer nu för tiden i Oxelösund
Det förekommer flera uppställningsplatser för skrotade vrak i Sverige. Men endast två är behöriga av ortens miljökontor som varaktiga bilkyrkogårdar för turister från Oxelösund. Dessa uppskattade platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd existerar flera dussintals bilmodeller från början av 1900-talet och gästas av mer än 15 000 människor årligen. Trots ett departements fastställande om avlägsnande av alla fordon, har ett medgivande, som fortgår trettio år till. Det är verkligen ett kvitto på besöksverksamhetens mening för platsen och skyddas därför på lämpligaste vis av de lokala myndigheterna. Årjängs stolthet i Värmland har inte fått samma stöd till inrättande av kulturminnen. Här startades en skrot under mitten av förra seklet.
Säljande av beg. delar fortgick till 1980-talet då verksamheten upplöstes. Vraken blev stående kvar efter särskild tvångsförflyttning av fordonsvraken, som var uppställda på annans mark. Omkring tusen annorlunda bilmärken från 30-50-talet behölls och familjen Ivansson, som ägde företaget, lät privat personer att knalla omkring och observera de äldre rariteterna. Beklagligtvis har dessa vistelser medfört minskade fordon. Speciellt har Volkswagen-bussar varit omtyckta för kriminella. Endast inredningar har lämnats kvar. Och om bilkyrkogården i Värmland ska betraktas som sevärdhet eller miljökatastrof har argumenterats av klimatkommittén. Nu för tiden klassas ett uttjänt fordon, som klimatfarligt avfall. Men så föråldrade bilvrak har självrensats och klimatbesvär har sanerats från marken.
Hot existerar för olaglig bilkyrkogård i Oxelösund
Ingen i Oxelösund kommer ändå att kunna observera fordon från de mest kända olagliga gravplatserna för antika bilar. Den mest kända platsen anträffades på Gotland. I Tingstäde schaktades cirka 200 personbilar fram ur ett kärr. Egendomen hade ägts av en myndighet, så försvarsmakten hade skyldigheten för användning och övervakning, då fordonsägarna bestämde sig att begrava fordonet på detta sluga förfaringssätt. Och Värmland har haft dolda attraktioner. Östra Sivbergs gruva lades ned och vattenfylldes hastigt under 1920-talet. Där påträffades ett 20-tal vrak. De äldsta från 50-talet. Numera hittar man helt andra illegala gravplatser för gamla fordon utspridda i landet. Det är förvånande hur bedrövligt dessa uppställningsställen är valda. Att beskåda sådana på vattenbevarade ställen utan övervakning av Länsstyrelsens är egendomligt. Det handlar solklart om uppställningsställen. Avsaknaden på handlanden från betrodd myndighet är närmast katastrofal och inspirerar till många oegentligheter. En heder måste likväl lämnas till Sveriges 2 i särklass belevade och lagenliga kyrkogårdar för rostiga bilar i Årjäng och Ryd.