Bilvrak i Mjölby kan inte lämnas till en bilkyrkogård

Förbjudna samlingsställen med bilar i Mjölby opponeras av Transportstyrelsen. Men två bilkyrkogårdar i Sverige finns kvar i och med den stora inkomsten till kommunens finanser. Samhället omkring Kyrkö Mosse och Årjäng har omvandlas till hela länens jättelika lockelse. Att iaktta på de rostiga vraken från mitten av 1900 talet är att vrida klockan till samma tidpunkt. Möjligtvis är det nord amerikanska vidunder, som får den ofördragsamma bilinnehavaren att bli nostalgisk. Och med allt rätt. Formgivare, som var fordonskonstruktörer, byggde personbilar med enbart utseende som föredöme. Bastanta storslagna törstiga fordon med motiv på huven infördes med puka och trumpeter. När en återblickande besökare har drömmar om dåtiden, reflekterar han inte på de väldiga klimatproblemen sådana fordon skulle bringa med dagens miljösynsätt. Och där förbjudna områden med bilar är mardrömmar för handlingsivrare. Men funderingar och drömmar försvagar inte omgivningen. Så den avstressande gångturen runt de väldigt åtgångna vraken är som att födas på nytt. Och samhällets kassa blir större för varje turist.

Ingen lagenlig kyrkogård för rostiga bilar existerar i dag i Mjölby

Det förekommer många samlingsområden för skrotade fordon i Sverige. Men enbart ett par är auktoriserade av lokalsamhällets miljöbyrå som permanenta kyrkogårdar för rostiga bilar för resande från Mjölby. Dessa allmänt bekanta ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd finns många hundra bilmärken från början av 1900-talet och besöks av mer än 15 000 personer årsvis. Trots ett myndighets rådslut om avlägsnande av alla fordon, har ett bygglov, som fortlöper till 2050. Det om inget är ett kvitto på turistnäringens mening för orten och värnas således på bästa vis av kommunen. Årjängs stora attraktion i Båtnäs har inte innehaft likadan undsättning till etablering av kulturminnen. Här grundades en bildemontering under 1950-talet. Försäljning av beg. delar höll på till 1980-talet då skroten upphörde. Fordonsvraken blev orörda efter särskild tvångsförflyttning av bilar, som var placerade på annans mark. Ungefär tusen annorlunda fordonsmärken från mitten av 1900-talet sparades och bröderna Ivansson, som ägde bilskroten, tillät allmänheten att promenera runt och beskåda de förlegade rariteterna. Tyvärr har dessa besök medfört färre bilar. Särskilt har Volkswagen-bussar varit populära för tjuvar. Enbart inredningar har lämnats kvar. Och om kyrkogårdaen för rostiga bilar i Årjäng skall betraktas som kulturminne eller miljöförstörelse har avhandlas av miljöutskottet. Idag kategoriseras en utjänad bil, som miljöskadligt avfall. Men så ålderstigna fordonsvrak har självsanerats och miljöbekymmer har sanerats från marken.

Hot existerar för olaglig bilkyrkogård i Mjölby

Ingen i Mjölby kommer emellertid att kunna observera objekt från de mest kända illegala skrot-kyrkogårdarna. Den mest uppmärksammade stället anträffades på Sveriges största ö. I Tingstäde skyfflades cirka 200 skrotbilar fram ur ett kärr. Egendomen hade ägts av Fortifikationsverket, så krigsmakten hade skyldigheten för hantering och kontroll, då fordonsägarna beslöt att begrava bilen på detta smarta förfaringssätt. Och Värmland har det förekommit dolda attraktioner. Östra Sivbergs brott fasades ut och fylldes med vatten skyndsamt under 1920-talet. Där förekom ett tjugotal uttjänta bilar. De äldsta är över 70 år gamla. Nu för tiden hittar man helt andra illegitima kyrkogårdar för rostiga bilar utspridda i riket. Och det är överraskande hur förkastligt dessa uppställningsområden är valda. Att se sådana på vattenbevarade ställen utan övervakning av Miljövårdsverkets är påfallande. Det handlar glasklart om uppställningsställen. Försakelsen på aktioner från betrodd myndighet är närmast kass och inspirerar till många oegentligheter. En heder måste ändå lämnas till Sveriges två i särklass belevade och olagliga gravplatser för gamla fordon i Värmland och Kyrkö Mosse.