Att se en övergiven bil i skogen är en olust. Men bilentusiaster från Skultorp attraheras ändå till en bilkyrkogård som flugor till en sockerbit. Och i Sverige förekommer ett par legitimt grundade skrothandlare, som förvandlats till osannolika skrotbils-utställningar. Tusentals personbilar med olika bilmodeller från 40- till 60-talet finns och offentliggörs för begrundan ibland skog och åkrar. Det är fler än bilbeundrare som högaktar storlekar och formgivningar av de amerikanska giganterna.
Vackra runda linjer och jättelika muskler var den tidens normer för en duglig vara. Resultaten dyrkas än idag av tiotusentals besökare årsvis. Gravplatserna för antika bilar har omvandlas till ortens stora inkomstkälla och alstrar de bästa turistpengarna. Dessa förtjänster har också bromsat miljövännernas begäran på borttransport och nedläggning av aktiviteterna. Men en nystart eller utvidgning av en sådan anordning är helt spärrad igenom Naturvårdsverkets krav att skrota en uttjänad skrotbil för återvinning.
Ingen lagenlig kyrkogård för rostiga bilar existerar idag i Skultorp
Det förekommer en del ihopsamlingsplatser för uttjänta vrak i landet. Men blott ett par är auktoriserade av bygdens miljöavdelning som varaktiga kyrkogårdar för rostiga bilar för resenärer från Skultorp. Dessa berömda platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse existerar många hundra bilmodeller från 20- till 50-talen och gästas av mer än 15 000 personer varje år.
Trots ett kommunalt fastställande om avlägsnande av alla uttjänta bilar, har ett medgivande, som fortgår trettio år till. Det om inget är ett kvitto på besöksnäringens betydelse för stället och vårdas följaktligen på lämpligaste vis av den lokala förvaltningen. Årjängs stolthet i Värmland har inte innehaft likadan assistans till upprättande av attraktion. Här startades en skrotfirma under mitten av förra seklet. Säljande av beg. bilkomponenter pågick till 1980-talet då bilskroten avvecklades. Bilvraken blev orörda efter särskild omhändertagande av bilvraken, som var uppställda på annans egendom. Cirka tusen olika märken från 30-50-talet sparades och bröderna Ivansson, som ägde fastigheten, tillät privat personer att knalla omkring och se de förlegade rariteterna.
Tyvärr har dessa påhälsningar resulterat i färre objekt. Särskilt har Vw bubblor varit omtyckta för tjuvar. Endast dörrmattor har kvarlämnats. Och om gravplatsen för gamla fordon i Årjäng ska betraktas som turistattraktion eller miljöförstörelse har debatterats av klimatutskottet. Numera kategoriseras ett uttjänt fordon, som miljöskadligt restprodukt. Men så förlegade vrak har självsanerats och klimatproblem har befriats från skog och mark.
Fara finns för illegal gravplats för gamla fordon i Skultorp
Inte en själ i Skultorp kommer ändå att kunna beskåda personbilar från de mest kända illegala gravplatserna för antika bilar. Den mest uppmärksammade platsen påträffades på Gotland. I Tingstäde schaktades ungefär 200 personbilar fram ur en sumpmark. Fastigheten hade ägts av en myndighet, så krigsmakten hade ansvaret för handhavande och övervakning, då bilinnehavarna beslöt att jordfästa fordonet på detta fiffiga sätt. Och Värmland har det förekommit hemliga attraktioner. Östra Sivbergs gruvhål avvecklades och vattenfylldes snabbt under 1920-talet. Där hittade man ett tjugotal skrotbilar. De äldsta från 50-talet. Idag finner man helt andra illegitima kyrkogårdar för rostiga bilar utspridda i landet. Det är förvånande hur uselt dessa samlingsområden är valda. Att se sådana på vattenbevarade områden utan kontroll av Naturvårdsverkets är anmärkningsvärt. Det handlar uppenbart om uppställningsställen. Försakelsen på handlanden från betrodd polis är närmast ödesdiger och inspirerar till många bedrägerier. En heder måste emellertid lämnas till landets två i särklass högättade och lagenliga kyrkogårdar för rostiga bilar i Värmland och Småland.