Den fordonsägare från Lund som vill vara med om en nostalgisk tripp i personbilshistorien ska besöka en bilkyrkogård, som är tvärsom till en olaglig depåer med rostiga bilar. Här kan man lokalisera många fordonsmodeller av olika fordonsmodeller från 40-60-talet. Amerikanare stora som små lastbilar varieras med små europeiska i en väldig kombination. En stor mängd av inredningarna är försvunnen för längesedan och bilarna liknar rost skrot. Men de uppskattade designerna kan man än idag se. Att gravplatserna för antika bilar i Ryd och Årjäng har övergått till platsens främsta dragplåster är inte så konstigt.
Dessutom har kritiska klimatgrupper, som förordnat om bärgning av skrotbilarna, har tvingats ändra attityd till följd av inkomsterna som rullar in till kommunen. Tragiskt nog har dessa attraktiva platser fått olagliga anhängare, som tycks hamstra uttjänta bilar. Nya hårda krav hindrar ändå legal upprättande. Att återvinna bilen med lämnande av registreringsbevis, skrotintyg med avfärdande från bilregistret samt upprensning av klimathotfullt spill erfordrar andra författningar. Men de aktuella 2 legala aktörerna kommer att underhålla fordonsälskarna även fortsättningsvis.
Inte någon laglig bilkyrkogård existerar i dag i Lund
Det finns några ihopsamlingsställen för uttjänade personbilar i landet. Men enbart 2 är auktoriserade av regionens miljöavdelning som varaktiga kyrkogårdar för rostiga bilar för resenärer från Lund. Dessa berömda platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland förekommer många hundra fordonsmodeller från början av 1900-talet och gästas av fler än 15 000 människor varje år. Fastän ett myndighets rådslut om utgallring av alla skrotbilar, har ett godkännande, som fortlöper till 2050. Det om inget är ett kvitto på turistverksamhetens mening för orten och vårdas följaktligen på bästa vis av den lokala förvaltningen. Årjängs stolthet i Båtnäs har inte haft samma hjälp till inrättande av sevärdhet.
Här grundades en skrot under mitten av förra seklet. Försäljning av beg. bildelar pågick till 1980-talet då skrotföretaget avvecklades. Fordonsvraken blev orörda efter viss tvångsförflyttning av skrotbilar, som var placerade på annans egendom. Typ tusen olika modeller från 30-50-talet sparades och bröderna Ivansson, som ägde företaget, lät vanligt folk att ströva runt och observera de äldre klenoderna. Beklagligtvis har dessa besök medfört färre personbilar. Först och främst har Saab V-4 varit lockande för tjuvar. Bara fälgar med däck har lämnats kvar. Och om bilkyrkogården i Båtnäs skall ses som sevärdhet eller klimatförödelse har avhandlas av miljönämnden. Numera klassas en uttjänad bil, som miljövådligt restprodukt. Men så gamla bilvrak har självrensats och klimatbekymmer har sanerats från marken.
Fara förekommer för förbjuden kyrkogård för rostiga bilar i Lund
Inte någon i Lund kommer dock att kunna se fordon från de mest kända förbjudna skrot-kyrkogårdarna. Den mest kända platsen hittades på Gotland. I Tingstäde schaktades ungefär 200 personbilar fram ur en sumpmark. Fastigheten hade ägts av en myndighet, så försvarsmakten hade skyldigheten för handhavande och tillsyn, då fordonsinnehavarna tog beslutet att jordfästa bilen på detta listiga vis. Och Värmland har det förekommit hemliga turistattraktioner. Östra Sivbergs malmbrott avvecklades och vattenfylldes skyndsamt under 1920-talet. Där hittade man ett 20-tal skrotbilar.
De äldsta är från mitten av 1900-talet. Idag hittar man helt andra förbjudna gravplatser för gamla fordon fördelade i landet. Det är förvånande hur förkastligt dessa uppställningsområden är selekterade. Att betrakta sådana på vattenskyddade områden utan tillsyn av Länsstyrelsens är påfallande. Det handlar uppenbart om transitområden. Avsaknaden på handlanden från ansvarig polis är närmast kass och uppmuntrar till många fuffens. En heder måste dock lämnas till landets två i särklass belevade och olagliga kyrkogårdar för rostiga bilar i Värmland och Småland.