När man tittar på en förbjuden samlingsställe med skrotbilar från Hofors är det är inte konstigt, att en påhälsning på en gravplats för gamla fordon innebär en återblickande som man inte ofta känner. De rostangripna skrothögarna från bilar på andra sidan av Atlanten påminner om en epok som många inte fått ta del av, men nog fantiserar om. Men tiden för dylika kaxiga fordon är till ända. Premisserna för klimat och bilförbrukning har helt förändrats, även på den amerikanska handeln. Mastiga men väldigt stilfulla ekipage är ett minne blott. Och det är dessa minnen eller förhoppningar som triggas hos en begeistrad turist. Att påträffa rostiga vrakdelar efter en enkel modell förstör inte uppfattningen om ett verk som aldrig kommer i retur.
På grund av de många årliga besökarna har 2 kyrkogårdar för rostiga bilar i Småland och Båtnäs lyckats få permanent tillåtelse för verksamheten. Ortens ackumulerade intäkter från dessa får också en orubblig klimatsjäl att reflektera. Men på nåt ställe har tongångarna varit högljudda. Att få tillåtelse för en nyetablering är emellertid förgäves. illegitima insamlingsutrymme, som miljöenligt kan liknas med bilkyrkogårdar med skrotbilar, är ett ökande problem, som tycks vara komplicerat att motverka.
Inte en enda laglig gravplats för gamla fordon existerar idag i Hofors
Det förekommer en del ihopsamlingsområden för uttjänta vrak i landet. Men blott 2 är behöriga av traktens miljöbyrå som varaktiga gravplatser för gamla fordon för resande från Hofors. Dessa uppskattade ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd förekommer flera dussintals märken från 20- till 50-talen och gästas av mer än 15 000 individer årsvis. Fastän ett departements fastställande om elimination av alla personbilar, har ett tillstånd, som fortgår till 2050. Det är verkligen ett kvitto på besöksnäringens mening för orten och skyddas således på ultimata vis av den lokala förvaltningen. Årjängs stora attraktion i Båtnäs har inte innehaft likadan assistans till upprättande av sevärdhet. Här grundades en skrot under mitten av förra seklet. Säljande av brukade bildelar höll på till åttio-talet då skroten avvecklades.
De uttjänta fordonen blev orörda efter viss omhändertagande av skrotbilarna, som var placerade på annans egendom. Omkring tusen annorlunda fordonsmärken från 30-50-talet behölls och bröderna Ivansson, som ägde fastigheten, lät gemene man att ströva omkring och beskåda de gamla sevärdheterna. Olyckligtvis har dessa vistelser resulterat i minskade fordon. Först och främst har Saab V-4 varit frestande för kriminella. Bara dörrar och huv har lämnats kvar. Och om kyrkogårdaen för rostiga bilar i Båtnäs ska ses som sevärdhet eller klimatförstörelse har argumenterats av miljökommissionen. Nu för tiden klassas bilvrak, som miljöskadligt avfall. Men så äldre bilvrak har självrensats och klimatproblem har sanerats från marken.
Fara finns för olaglig kyrkogård för rostiga bilar i Hofors
Inte en själ i Hofors kommer dock att kunna betrakta objekt från de mest välkända olagliga skrot-kyrkogårdarna. Den mest uppseende stället upptäcktes på Gotland. I Tingstäde schaktades ungefär 200 bilar fram ur ett kärr. Egendomen hade ägts av en myndighet, så försvarsmakten hade skyldigheten för hantering och kontroll, då ägarna beslöt att jordfästa bilen på detta finurliga vis. Och Värmland har det förekommit hemliga sevärdheter. Östra Sivbergs brott avvecklades och vattenfylldes snabbt under 1920-talet. Där påträffades ett 20-tal bilvrak. De äldsta från 50-talet. Nu för tiden finner man helt andra olagliga kyrkogårdar för rostiga bilar utspridda i landet. Och det är överraskande hur förkastligt dessa samlingsställen är selekterade. Att betrakta sådana på vattenskyddade områden utan granskning av Naturvårdsverkets är påfallande. Det handlar solklart om uppställningsställen. Försakelsen på aktioner från betrodd myndighet är närmast kass och uppmuntrar till många bedrägerier. En ära måste likväl lämnas till landets två i särklass högättade och lagenliga bilkyrkogårdar i Båtnäs och Kyrkö Mosse.