Den ägare från Boden som vill vara med om en återblickande resa i personbilshistorien ska hälsa på en kyrkogård för rostiga bilar, som är tvärtom till en illegitim depåer med kasserade personbilar. Här kan man finna många fordonsmodeller av annorlunda modeller från mitten av 1900-talet. Jänkare ofantliga som små lastbilar ihopblandas med små bubblor i en salig sammanblandning. Det mesta av interiörerna är borta för längesedan och bilarna ser ut som stålskelett. Men de uppskattade strukturen kan man än idag skönja. Att bilkyrkogårdarna i Småland och Värmland har övergått till regionens största turistattraktion är inte förunderligt.
Till och med ifrågasättande miljögrupper, som dekreterat om bärgning av bilvraken, har förmåtts ändra inställning på grund av inkomsterna som kommer orten till gagn. Sorgligt nog har dessa attraktiva bilkyrkogårdar fått förbjudna anhängare, som verkar samla på kasserade personbilar. Nya solida lagar hindrar dock tillåten upprättande. Att skrota bilen med inlämning av registreringsbevis, skrotintyg med borttagning på Transportstyrelsen samt upprensning av klimathotfullt spill fordrar andra lagar. Men de nuvarande två legitima fordonsplatserna kommer att roa bilbeundrarna även fortsättningsvis.
Inte någon lagenlig kyrkogård för rostiga bilar existerar nuförtiden i Boden
Det existerar många samlingsplatser för uttjänade vrak i Sverige. Men blott ett par är legitimerade av platsens miljökansli som permanenta kyrkogårdar för rostiga bilar för trafikanter från Boden. Dessa berömda ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland finns flera dussintals modeller från början av 1900-talet och besöks av fler än femton tusen personer årsvis. Fastän ett samhällsorgans beslut om tömmande av alla personbilar, har ett bygglov, som fortlöper trettio år till. Det om inget är ett belägg på turistverksamhetens värde för orten och vårdas således på bästa sätt av den lokala förvaltningen. Årjängs stolthet i Båtnäs har inte fått likadan stöd till upprättande av attraktion. Här grundades en skrotfirma under mitten av förra seklet. Handel av brukade reservdelar ägde rum till 1980-talet då verksamheten upphörde.
Vraken blev orörda efter speciell omhändertagande av bilvraken, som var parkerade på annans mark. Ungefär tusen olika fordonsmärken från mitten av 1900-talet behölls och familjen Ivansson, som ägde företaget, tillät vanligt folk att vandra omkring och se på de förlegade klenoderna. Sorgligt nog har dessa besök inneburit färre personbilar. Speciellt har Saab V-4 varit lockande för skövlare. Endast dörrar och huv har lämnats kvar. Och om kyrkogården för rostiga bilar i Båtnäs skall betraktas som turistattraktion eller klimatförödelse har avhandlas av klimatdelegationen. Nu för tiden bedöms bilvrak, som klimatvådligt avfall. Men så äldre bilvrak har självrensats och miljöbekymmer har sanerats från marken.
Fara förekommer för illegal gravplats för gamla fordon i Boden
Inte en själ i Boden kommer likväl att kunna betrakta personbilar från de mest kända illegitima bilkyrkogårdarna. Den mest uppseende platsen påträffades på Sveriges största ö. I Tingstäde grävdes cirka 200 bilar fram ur ett kärr. Marken hade ägts av Fortifikationsverket, så krigsmakten hade ansvaret för handhavande och tillsyn, då ägarna bestämde sig att dölja fordonet på detta smarta sätt. Och Värmland har haft hemliga attraktioner. Östra Sivbergs brott avvecklades och vattenfylldes snabbt under 1920-talet. Där hittade man ett 20-tal fordonsvrak. De äldsta är över 70 år gamla. Idag hittar man helt andra illegitima gravplatser för gamla fordon fördelade i landet. Det är förbluffande hur bedrövligt dessa samlingsplatser är valda. Att se sådana på vattenbevarade områden utan kontroll av Miljövårdsverkets är egendomligt. Det handlar obestridligt om transitställen. Bristen på aktioner från betrodd myndighet är närmast ödesdiger och sporrar till många bedrägerier. En heder måste dock lämnas till Sveriges 2 i särklass förnämsta och olagliga kyrkogårdar för rostiga bilar i Båtnäs och Småland.