Bilkyrkogårdens turistattraktion kan inte uppnås i Värnamo

Förbjudna samlingsutryme med personbilar i Värnamo bekämpas av Länsstyrelsen. Men två gravplatser för gamla fordon i Småland och Värmland finns kvar i och med den väldiga inkomsten till samhällets penningkista. Bygden runtom Kyrkö Mosse och Båtnäs har övergått till hela Sveriges ofantliga turistattraktion. Att skåda på de rostangripna uttjänta fordonen från mitten av 1900 talet är att vrida klockan till samma tidpunkt. Eventuellt är det nord amerikanska vidunder, som får den fanatiska bilinnehavaren att bli nostalgisk. Och det har vi förståelse för. Formgivare, som var bildesigner, skapade fordon med endast utseende som föredöme. Bastanta välskapta bränsleslukande fordon med motiv på bagageluckan infördes med storslagenhet. När en nostalgisk gäst fantiserar om dåtiden, reflekterar han inte på de gigantiska klimatproblematiken sådana monster skulle åsamka med dagens klimattänk. Och där olagliga områden med skrotbilar är mardrömmar för handlingsivrare. Men funderingar och drömmar försvagar inte naturen. Så den avkopplande gångturen omkring de väldigt åtgångna skrotbilarna är som att födas på nytt. Och ortens intäkter blir större för varje turist.

Ingen legal bilkyrkogård finns nuförtiden i Värnamo

Det förekommer några ihopsamlingsplatser för uttjänta fordon i Sverige. Men endast två är certifierade av områdets miljökontor som varaktiga bilkyrkogårdar för resande från Värnamo. Dessa kända platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland existerar flera dussintals bilmodeller från början av 1900-talet och besöks av fler än 15 000 individer årligen. Även fast ett kommunalt beslut om utgallring av alla skrotbilar, har ett tillstånd, som varar trettio år till. Det om inget är ett bevis på turistverksamhetens roll för platsen och omhuldas därför på ultimata sätt av de lokala myndigheterna. Årjängs stora attraktion i Båtnäs har inte innehaft samma stöd till inrättande av sevärdhet. Här grundades en skrot under mitten av förra seklet. Försäljning av begagnade bilreservdelar pågick till åttio-talet då verksamheten lades ned. Fordonsvraken blev kvarlämnade efter viss omhändertagande av bilar, som var placerade på annans mark. Typ tusen skilda fordonsmärken från mitten av 1900-talet behölls och bröderna Ivansson, som ägde fastigheten, medgav privat personer att vandra runt och observera de ålderstigna klenoderna. Olyckligtvis har dessa besök inneburit minskade personbilar. Särskilt har Volvo Pv-444 varit begärliga för kriminella. Enbart dörrar och huv har kvarlämnats. Och om bilkyrkogården i Båtnäs ska ses som kulturminne eller miljöförstörelse har diskuterats av miljöutskottet. Nuförtiden kategoriseras fordonsvrak, som miljöskadligt avfall. Men så gamla fordonsvrak har självrensats och miljöbesvär har befriats från skog och mark.

Risk finns för förbjuden gravplats för gamla fordon i Värnamo

Inte en själ i Värnamo kommer likväl att kunna betrakta objekt från de mest kända illegala bilkyrkogårdarna. Den mest uppmärksammade platsen upptäcktes på Gotland. I Tingstäde grävdes cirka 200 skrotbilar fram ur en sumpmark. Egendomen hade ägts av en myndighet, så försvarsmakten hade skyldigheten för användning och kontroll, då bilinnehavarna beslöt att dölja fordonet på detta sluga vis. Och Värmland har haft hemliga sevärdheter. Östra Sivbergs malmbrott avvecklades och vattenfylldes kvickt under 1920-talet. Där hittade man ett 20-tal uttjänta bilar. De äldsta från 50-talet. Nu för tiden finner man helt andra illegala gravplatser för gamla fordon spridda i riket. Och det är förbluffande hur förkastligt dessa samlingsställen är utvalda. Att observera sådana på vattenskyddade ställen utan tillsyn av Naturvårdsverkets är anmärkningsvärt. Det handlar obestridligt om transitplatser. Avsaknaden på ingripanden från ansvarig polis är närmast ödesdiger och sporrar till många bedrägerier. En ära måste emellertid lämnas till Sveriges två i särklass belevade och legitima bilkyrkogårdar i Årjäng och Ryd.