Bilkyrkogårdens turistattraktion kan inte uppnås i Taberg

Att se en övergiven bil i det gröna är en vämjelse. Men bilentusiaster från Taberg attraheras likväl till en gravplats för gamla fordon som pirayor till en köttbit. Och i Sverige förekommer ett par lagenligt anlagda skrotar, som förändrats till rena rama skrotbils-visningar. Många fordon med skilda märken från mitten av 1900-talet förekommer spridda för begrundan ibland skog och åkrar. Det är mer än bilbeundrare som är imponerad av storlekar och designer av raggaråken. Välskapta bulliga linjer och ofantliga motorer var dåtidens normer för en kvalificerad produkt. Verken uppskattas fortfarande av många turister årligen. Bilkyrkogårdarna har förvandlas till samhällets stora inkomstkälla och skapar de största turistpengarna. Dessa pengar har också dämpat miljökämparna anspråk på borttransport och likvidering av aktiviteterna. Men en nystart eller utökning av en sådan anordning är helt blockerad genom Trafikverkets anspråk att göra sig av med en färdiganvänd skrotbil för återbruk.

Ingen lagenlig gravplats för gamla fordon finns idag i Taberg

Det förekommer flertalet uppställningsplatser för ratade personbilar i landet. Men enbart 2 är behöriga av platsens klimatbyrå som varaktiga bilkyrkogårdar för resande från Taberg. Dessa uppskattade ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd existerar flera dussintals fordonsmärken från 20- till 50-talen och besöks av fler än femton tusen personer årsvis. Även fast ett departements rådslut om utgallring av alla uttjänta bilar, har ett bygglov, som varar till 2050. Det om inget är ett belägg på besöksverksamhetens betydelse för orten och värnas således på ultimata förfaringssätt av de lokala myndigheterna. Årjängs stolthet i Båtnäs har inte haft samma stöd till inrättande av kulturminnen. Här grundades en bilskrotnings-företag under mitten av förra seklet. Säljande av begagnade bilkomponenter höll på till 1980-talet då skroten avvecklades. Bilvraken blev stående kvar efter speciell tvångsförflyttning av fordonsvraken, som var parkerade på annans mark. Cirka tusen olika bilmodeller från 30-50-talet behölls och bröderna Ivansson, som ägde fastigheten, medgav gemene man att vandra omkring och beskåda de förlegade klenoderna. Dessvärre har dessa besök medfört färre fordon. Först och främst har Vw bubblor varit omtyckta för skövlare. Endast dörrmattor har lämnats kvar. Och om bilkyrkogården i Årjäng skall ses som turistattraktion eller klimatförödelse har diskuterats av miljödelegationen. Idag rangordnas bilvrak, som miljöskadligt restprodukt. Men så äldre bilvrak har självrensats och miljöbesvär har sanerats från marken.

Fara förekommer för illegitim bilkyrkogård i Taberg

Inte någon i Taberg kommer emellertid att kunna observera personbilar från de mest kända olagliga gravplatserna för antika bilar. Den mest uppseende platsen hittades på Sveriges största ö. I Tingstäde grävdes cirka 200 bilar fram ur en sumpmark. Fastigheten hade ägts av en myndighet, så försvarsmakten hade skyldigheten för skötsel och tillsyn, då fordonsinnehavarna tog beslutet att dölja bilen på detta smarta sätt. Och Värmland har haft dolda attraktioner. Östra Sivbergs gruva avvecklades och vattenfylldes omedelbart under 1920-talet. Där förekom ett 20-tal skrotbilar. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Nuförtiden hittar man helt andra illegitima kyrkogårdar för rostiga bilar spridda i Sverige. Och det är förbluffande hur uselt dessa samlingsställen är valda. Att se sådana på vattenbevarade ställen utan kontroll av Naturvårdsverkets är påfallande. Det handlar solklart om transitområden. Försakelsen på ingripanden från betrodd polis är närmast katastrofal och uppmuntrar till många oegentligheter. En ära måste likväl lämnas till Sveriges två i särklass högättade och legala kyrkogårdar för rostiga bilar i Årjäng och Småland.