Mångåriga skrotbilsuppställningar i Svedala som ser ut som bilkyrkogårdar är inte längre legala. Och några nya med licens att presentera äldre klenoder kommer ingalunda att öppnas. Naturvårdsverket stoppar genom återvinningsförfattningen alla sådana projekt. Uttjänta bilar är stämplade som klimatriskabelt spill och behöver skrotas och regenereras av en auktoriserad skrot. Men de fåtal som förekommer har dock blivit enorma turistattraktioner.
Huvuddelen av ortens besöksverksamhet grundas på och runt dessa ställen. De korroderade karosserna från mitten av nittonhundratalet upplivar en del åminnelser hos en nostalgisk bilinnehavare. Bilmärken varieras i en förtjusande sammanblandning. Föråldrade utgångna modeller kan också skymtas bland buskarna. Så inget övrigt kan liknas med atmosfären, från gamla goda tider, än dessa platser.
Ingen legitim gravplats för gamla fordon finns nuförtiden i Svedala
Det existerar flertalet uppställningsplatser för skrotade vrak i landet. Men blott ett par är legitimerade av lokalsamhällets miljöavdelning som bestående kyrkogårdar för rostiga bilar för resenärer från Svedala. Dessa kända områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd finns många hundra märken från 20- till 50-talen och besöks av mer än 15 000 människor varje år. Trots ett myndighets beslut om utrensning av alla fordon, har ett godkännande, som fortgår trettio år till. Det är verkligen ett bevis på besöksverksamhetens värde för stället och skyddas således på lämpligaste sätt av kommunen. Årjängs stora attraktion i Båtnäs har inte haft samma assistans till upprättande av attraktion.
Här skapades en bilskrot under mitten av förra seklet. Säljande av beg. reservdelar pågick till 1980-talet då bilskroten lades ned. Skrotbilarna blev orörda efter speciell omhändertagande av bilar, som var parkerade på annans egendom. Typ tusen annorlunda bilmodeller från mitten av 1900-talet behölls och bröderna Ivansson, som ägde företaget, lät gemene man att vandra runt och iaktta de gamla rariteterna. Dessvärre har dessa påhälsningar inneburit minskade bilar. Framför allt har Saab V-4 varit attraktiva för kriminella. Enbart fälgar med däck har lämnats kvar. Och om gravplatsen för gamla fordon i Årjäng skall betraktas som kulturminne eller miljöförödelse har argumenterats av miljödelegationen. Numera klassas bilvrak, som klimatgiftigt avfall. Men så föråldrade skrotbilar har självrensats och klimatbekymmer har befriats från skog och mark.
Hot existerar för illegal gravplats för gamla fordon i Svedala
Inte en själ i Svedala kommer likväl att kunna observera personbilar från de mest kända förbjudna gravplatserna för antika bilar. Den mest kända platsen hittades på Sveriges största ö. I Tingstäde schaktades ungefär 200 bilar fram ur en myr. Egendomen hade ägts av Fortifikationsverket, så försvarsmakten hade ansvaret för handhavande och tillsyn, då bilinnehavarna beslöt att dölja fordonet på detta finurliga vis. Och Värmland har haft dolda dragplåster. Östra Sivbergs brott avvecklades och vattenfylldes kvickt under 1920-talet. Där förekom ett 20-tal vrak. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Numera hittar man helt andra olagliga kyrkogårdar för rostiga bilar utspridda i landet. Det är förvånande hur uselt dessa samlingsområden är valda. Att beskåda sådana på vattenskyddade områden utan kontroll av Miljövårdsverkets är anmärkningsvärt. Det handlar obestridligt om transitställen. Avsaknaden på handlanden från betrodd myndighet är närmast ödesdiger och inspirerar till många fuffens. En heder måste emellertid lämnas till landets två i särklass belevade och legitima gravplatser för gamla fordon i Båtnäs och Ryd.