Bilkyrkogårdar drar besökare från Ösmo

Illegala ihopsamlingsutrymme med personbilar i Ösmo bekämpas av Transportstyrelsen. Men två kyrkogårdar för rostiga bilar i landet finns kvar i och med den väldiga inkomsten till ortens penningkista. Bygden runtom Ryd och Båstnäs har förvandlas till hela länens väldiga dragplåster. Att titta på de rostangripna uttjänta fordonen från 1950-talet är att vrida klockan till samma tidpunkt. Kanske är det nord amerikanska vidunder, som får den kompromisslösa bilägaren att bli nostalgisk. Och med allt rätt. Produktutformare, som var bilarkitekter, tog fram fordon med bara utseende som föredöme.

Mastiga läckra törstiga personbilar med eldsflammor på dörrarna presenterades med storslagenhet. När en återblickande gäst har drömmar om dåtiden, reflekterar han inte på de stora naturproblematiken sådana monster skulle åsamka med dagens klimatperspektiv. Och där förbjudna platser med fordon är mardrömmar för handlingsivrare. Men tankar och förhoppningar skadar inte naturen. Så den avkopplande gångturen runt de rostangripna fordonsvraken är som att födas på nytt. Och kommunens penningförråd blir större för varje gäst som kommer.

Inte någon lagenlig gravplats för gamla fordon existerar nuförtiden i Ösmo

Det existerar flera uppställningsplatser för skrotade vrak i landet. Men enbart två är godkända av ortens miljöbyrå som varaktiga gravplatser för gamla fordon för trafikanter från Ösmo. Dessa omtalade områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland förekommer många hundra modeller från 20- till 50-talen och gästas av mer än 15 000 människor årligen. Fastän ett kommunalt rådslut om elimination av alla skrotbilar, har ett godkännande, som fortgår till 2050. Det om inget är ett kvitto på besöksnäringens värde för platsen och omhuldas därför på yppersta sätt av den lokala förvaltningen. Årjängs stolthet i Värmland har inte haft samma stöd till upprättande av sevärdhet. Här skapades en skrot under mitten av förra seklet.

Försäljning av begagnade bilkomponenter pågick till åttio-talet då bilskroten lades ned. Vraken blev stående kvar efter viss omhändertagande av skrotbilar, som var placerade på annans mark. Omkring tusen olika bilmärken från 30-50-talet bevarades och bröderna Ivansson, som ägde bilskroten, tillät gemene man att knalla omkring och beskåda de ålderstigna klenoderna. Dessvärre har dessa påhälsningar medfört minskade objekt. Särskilt har Volkswagen-bussar varit åtråvärda för skövlare. Endast stolar har lämnats kvar. Och om bilkyrkogården i Värmland skall ses som turistattraktion eller miljöförödelse har debatterats av klimatkommissionen. Numera klassas ett uttjänt fordon, som miljöskadligt avfall. Men så ålderstigna vrak har självrensats och klimatproblem har sanerats från marken.

Risk förekommer för lagstridig kyrkogård för rostiga bilar i Ösmo

Ingen i Ösmo kommer likväl att kunna se bilar från de mest kända förbjudna bilkyrkogårdarna. Den mest uppmärksammade stället upptäcktes på Sveriges största ö. I Tingstäde skyfflades ungefär 200 personbilar fram ur en sumpmark. Egendomen hade ägts av Fortifikationsverket, så försvarsmakten hade ansvaret för handhavande och tillsyn, då bilinnehavarna beslöt att jordfästa fordonet på detta finurliga förfaringssätt. Och Värmland har det förekommit osynliga attraktioner. Östra Sivbergs brott fasades ut och vattenfylldes hastigt under 1920-talet. Där fann man ett 20-tal vrak. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Nu för tiden hittar man helt andra illegitima bilkyrkogårdar utspridda i landet. Det är överraskande hur uselt dessa uppställningsområden är selekterade. Att observera sådana på vattenskyddade ställen utan tillsyn av Miljövårdsverkets är anmärkningsvärt. Det handlar obestridligt om samlingsplatser. Bristen på ingripanden från betrodd polis är närmast ödesdiger och sporrar till många fuffens. En ära måste emellertid lämnas till landets två i särklass belevade och lagenliga bilkyrkogårdar i Båtnäs och Småland.