Kyrkogårdar för rostiga bilar betraktas som kulturminnen eller miljömisslyckande beroende på vem som uttalar sig. Till de senare hör olagliga bilplatser i Mariefred för gamla kasserade personbilar. Men ett par av landets mest kända har likväl omvandlas till väldiga och lönande sevärdheter. Däribland många av de äldre fordonsvraken kan man finna en del märken som hängt med till sista vilan. Att se gamla bilmodeller är också en fröjd för en tillbakablickande fordonsinnehavare.
Men det är amerikanska bilarna från mitten av 1900-talet som ger störst intryck. Under den eran utformades de vackraste utseendena ett personbil någonsin skådat. Och den här känslan från de här äldre dyrbarheter kan man se på en värmländsk kyrkogård för rostiga bilar.
Inte någon legitim gravplats för gamla fordon existerar i dag i Mariefred
Det förekommer massa samlingsplatser för skrotade fordon i Sverige. Men endast ett par är legitimerade av regionens klimatkontor som bestående bilkyrkogårdar för trafikanter från Mariefred. Dessa omtalade platser är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Kyrkö Mosse existerar många hundra bilmärken från början av 1900-talet och gästas av fler än 15 000 personer årligen. Fastän ett samhällsorgans beslut om elimination av alla skrotbilar, har ett bygglov, som varar trettio år till. Det om inget är ett bevis på turistverksamhetens innebörd för platsen och omhuldas därför på ultimata sätt av den lokala förvaltningen. Årjängs stolthet i Båtnäs har inte innehaft samma undsättning till inrättande av sevärdhet. Här startades en bildemontering under mitten av förra seklet. Handel av begagnade reservdelar fortgick till 1980-talet då bilskroten upplöstes.
Vraken blev stående kvar efter speciell tvångsförflyttning av bilar, som var placerade på annans mark. Ungefär tusen skilda fordonsmärken från mitten av 1900-talet behölls och familjen Ivansson, som ägde fastigheten, lät privat personer att knalla runt och se på de föråldrade rariteterna. Tragiskt nog har dessa besök medfört minskade objekt. Speciellt har Volvo Pv-444 varit populära för skövlare. Endast stolar har lämnats kvar. Och om kyrkogårdaen för rostiga bilar i Årjäng skall betraktas som sevärdhet eller klimatförstörelse har diskuterats av klimatdelegationen. Numera bedöms skrotbil, som miljöskadligt avfall. Men så gamla bilvrak har självsanerats och klimatbesvär har sanerats från marken.
Hot förekommer för illegitim gravplats för gamla fordon i Mariefred
Ingen i Mariefred kommer ändå att kunna observera fordon från de mest välkända förbjudna skrot-kyrkogårdarna. Den mest uppseende platsen påträffades på Gotland. I Tingstäde schaktades cirka 200 bilar fram ur en myr. Fastigheten hade ägts av Fortifikationsverket, så försvarsmakten hade skyldigheten för handhavande och övervakning, då bilinnehavarna bestämde sig att begrava fordonet på detta fiffiga vis. Och Värmland har det förekommit dolda dragplåster. Östra Sivbergs gruvhål avvecklades och vattenfylldes omgående under 1920-talet. Där förekom ett tjugotal skrotbilar. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Nuförtiden hittar man helt andra olagliga kyrkogårdar för rostiga bilar utspridda i landet. Och det är överraskande hur bedrövligt dessa uppställningsställen är selekterade. Att observera sådana på vattenskyddade områden utan övervakning av Trafikverkets är egendomligt. Det handlar uppenbart om samlingsområden. Försakelsen på handlanden från betrodd polis är närmast kass och inspirerar till många fuffens. En heder måste ändå lämnas till Sveriges 2 i särklass högättade och legala bilkyrkogårdar i Värmland och Ryd.