Ingen nostalgisk bilägare från Kristianstad färdas genom Värmland eller Kyrkö Mosse utan att gästa någon av dessa kyrkogårdar för rostiga bilar. Här förekommer oräkneliga bilvrak från 40-talet och framåt. Gamla fordonsvrak ligger om vartannat. Men de ålderstigna ljuvligheternas design går inte att bomma. Man tvingas inte vara bilentusiaster för att beundra karosserna som blivit väldigt åtgångna med åren. Dåtidens bilbyggare behövde inte fundera på luftresistans eller bränsleförbrukning. Så på konstruktions stadiet producerades bilar med storlek och gestaltning som inte någonsin mer kommer fabriceras. Inte ens i fantasin.
Gravplatsen för gamla fordon har omvandlas till ortens turistmagneter. De skapar årligen de bästa inkomstkällorna för ovannämnda ställen. Så det överraskar ingen, att klimatkontoren är glada nuförtiden. Men några nya gravplatser för bilar kan inte emotses. Naturvårdsverket har via hårda återvinningsregler har förbjudit efterkommande. Sorgligt nog förekommer det flertalet illegala insamlingsområden med förlegade personbilar. De tycks uppträda oberört, när tillsynsorganet Miljöförvaltningen inte påverkas på lagbrotten.
Inte någon legal bilkyrkogård existerar i dag i Kristianstad
Det existerar en del samlingsområden för ratade vrak i landet. Men endast 2 är godkända av bygdens miljöbyrå som varaktiga kyrkogårdar för rostiga bilar för turister från Kristianstad. Dessa berömda ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland förekommer flera dussintals bilmodeller från 20- till 50-talen och besöks av fler än femton tusen personer årligen. Även fast ett kommunalt fastställande om tömmande av alla uttjänta bilar, har ett medgivande, som varar trettio år till. Det är verkligen ett belägg på turistverksamhetens betydelse för orten och skyddas således på bästa sätt av samhället. Årjängs stora attraktion i Värmland har inte innehaft samma hjälp till etablering av sevärdhet. Här startades en bilskrot under 1950-talet. Handel av begagnade bilreservdelar ägde rum till åttio-talet då bilskroten upplöstes. Fordonsvraken blev stående kvar efter särskild omhändertagande av bilar, som var parkerade på annans mark. Ungefär tusen annorlunda modeller från mitten av 1900-talet bevarades och familjen Ivansson, som ägde fastigheten, medgav allmänheten att ströva runt och beskåda de gamla sevärdheterna.
Olyckligtvis har dessa påhälsningar medfört minskade objekt. Särskilt har Vw bubblor varit frestande för kriminella. Bara inredningar har kvarlämnats. Och om bilkyrkogården i Årjäng ska ses som turistattraktion eller miljökatastrof har argumenterats av miljödelegationen. Idag rangordnas fordonsvrak, som klimatvådligt restprodukt. Men så gamla skrotbilar har självrensats och klimatbekymmer har befriats från skog och mark.
Risk förekommer för olaglig kyrkogård för rostiga bilar i Kristianstad
Ingen i Kristianstad kommer dock att kunna betrakta bilar från de mest kända olagliga skrot-kyrkogårdarna. Den mest uppseende platsen påträffades på Gotland. I Tingstäde schaktades ungefär 200 skrotbilar fram ur en myr. Egendomen hade ägts av en myndighet, så krigsmakten hade ansvaret för skötsel och kontroll, då fordonsägarna tog beslutet att jordfästa bilen på detta fiffiga vis. Och Värmland har det förekommit dolda dragplåster. Östra Sivbergs brott lades ned och fylldes med vatten hastigt under 1920-talet. Där påträffades ett 20-tal fordonsvrak. De äldsta från 50-talet. Nuförtiden hittar man helt andra illegala kyrkogårdar för rostiga bilar spridda i landet. Och det är överraskande hur bedrövligt dessa samlingsställen är selekterade. Att se sådana på vattenbevarade områden utan tillsyn av Naturvårdsverkets är egendomligt. Det handlar uppenbart om uppställningsområden. Försakelsen på aktioner från ansvarig polis är närmast katastrofal och inspirerar till många fuffens. En ära måste emellertid lämnas till landets två i särklass högättade och lagliga gravplatser för gamla fordon i Båtnäs och Småland.