Bilentusiaster i Norrköping besöker gärna en bilkyrkogård

Ingen tillbakablickande ägare från Norrköping åker genom Årjäng eller Ryd utan att besöka en av dessa kyrkogårdar för rostiga bilar. Här existerar otaliga vrak från 40-talet och framåt. Ålderstigna fordonsvrak befinner sig om vartannat. Men de förlegade skönheternas skepnad går inte att missa. Man måste inte vara bilbeundrare för att beundra stålskeletten som omvandlas till rostiga med tiden. Forna fordonsbyggare behövde inte tänka på luftfriktion eller bensinkonsumtion. Så på ritbrädet formades bilar med dimension och design som inte någonsin mer kommer framställas. Inte ens i fantasin. Och Gravplatsen för gamla fordon har förvandlas till stadens stora besöksmål för turister. De alstrar årligen de bästa inkomsterna för förutnämnda platser. Så det överraskar ingen, att klimatämbetsverken är glada nuförtiden. Men några nya bilkyrkogårdar kan inte emotses. Transportstyrelsen har genom hårda bilskrotsförordningar har lagt locket på för ivriga efterföljare. Tyvärr förekommer det många förbjudna uppsamlingsområden med gamla personbilar. De verkar uppträda obesvärat, när inspektörer från Transportstyrelsen inte reagerar på oegentligheterna.

Ingen legitim kyrkogård för rostiga bilar existerar nuförtiden i Norrköping

Det existerar massa samlingsplatser för kasserade vrak i Sverige. Men endast ett par är ackrediterade av bygdens miljöbyrå som varaktiga bilkyrkogårdar för turister från Norrköping. Dessa berömda områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Småland existerar flera dussintals bilmärken från början av 1900-talet och besöks av mer än femton tusen personer årsvis. Även fast ett myndighets fastställande om avlägsnande av alla uttjänta bilar, har ett bygglov, som fortlöper till 2050. Det om inget är ett kvitto på besöksverksamhetens roll för stället och vårdas därför på bästa vis av den lokala förvaltningen. Årjängs stolthet i Värmland har inte fått likadan assistans till inrättande av sevärdhet. Här grundades en skrotningsfirma under mitten av förra seklet. Handel av beg. bilreservdelar pågick till 80-talet då skroten lades ned. Fordonsvraken blev orörda efter särskild tvångsförflyttning av skrotbilar, som var placerade på annans mark. Typ tusen skilda märken från mitten av 1900-talet sparades och bröderna Ivansson, som ägde företaget, medgav privat personer att vandra omkring och observera de äldre rariteterna. Tyvärr har dessa vistelser resulterat i färre bilar. Särskilt har Volvo Pv-444 varit lockande för plundrare. Bara dörrmattor har lämnats kvar. Och om bilkyrkogården i Båtnäs skall betraktas som kulturminne eller klimatkatastrof har diskuterats av klimatkommittén. Numera rangordnas skrotbil, som klimatgiftigt restprodukt. Men så äldre fordonsvrak har självsanerats och miljöproblem har befriats från skog och mark.

Hot finns för illegal kyrkogård för rostiga bilar i Norrköping

Inte en själ i Norrköping kommer likväl att kunna observera fordon från de mest kända illegitima bilkyrkogårdarna. Den mest kända platsen påträffades på Sveriges största ö. I Tingstäde schaktades ungefär 200 bilar fram ur ett kärr. Marken hade ägts av en myndighet, så krigsmakten hade skyldigheten för handhavande och kontroll, då ägarna tog beslutet att jordfästa fordonet på detta sluga förfaringssätt. Och Värmland har haft osynliga turistattraktioner. Östra Sivbergs gruva lades ned och vattenfylldes omgående under 1920-talet. Där påträffades ett tjugotal skrotbilar. De äldsta från 50-talet. Idag finner man helt andra olagliga bilkyrkogårdar utspridda i riket. Och det är häpnadsväckande hur illa dessa ihopsamlingsområden är valda. Att observera sådana på vattenbevarade områden utan övervakning av Naturvårdsverkets är egendomligt. Det handlar solklart om uppställningsområden. Avsaknaden på åtgärder från ansvarig myndighet är närmast katastrofal och uppmuntrar till många oegentligheter. En heder måste dock lämnas till Sveriges två i särklass högättade och lagenliga kyrkogårdar för rostiga bilar i Årjäng och Ryd.