Bilentusiaster i Kisa besöker gärna en bilkyrkogård

Förbjudna uppställningsområde med bilar i Kisa motarbetas av myndigheterna. Men två gravplatser för gamla fordon i landet finns kvar på grund av den höga avkastningen till ortens finanser. Bygden omkring Ryd och Årjäng har blivit hela länens stora attraktion. Att bevittna på de rostiga skrotbilarna från mitten av förra seklet är att vrida klockan till samma tidpunkt. Antagligen är det nord amerikanska rackare, som får den kompromisslösa fordonsinnehavaren att vrida klockan bakåt. Och det har vi förståelse för. Designer, som var bilkonstruktörer, skapade fordon med endast stil som föredöme. Tunga välskapta starka fordon med miss Universum på dörrarna lanserades med överdådig prakt. När en tillbakablickande besökare fantiserar om dåtiden, minns han inte på de gigantiska klimatproblemen sådana monster skulle åsamka med nutidens miljöfilosofi. Och där förbjudna områden med fordon är en hemsk upplevelse för aktivister. Men föreställningar och förhoppningar försämrar inte miljön. Så den avstressande promenaden omkring de rostangripna uttjänta fordonen är som att födas på nytt. Och ortens kassa växer för varje turist.

Inte någon lovlig bilkyrkogård finns nuförtiden i Kisa

Det existerar många samlingsplatser för ratade fordon i landet. Men blott 2 är behöriga av platsens klimatbyrå som permanenta gravplatser för gamla fordon för trafikanter från Kisa. Dessa allmänt bekanta ställen är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd förekommer flera dussintals bilmodeller från 20- till 50-talen och gästas av mer än 15 000 individer årsvis. Även fast ett myndighets beslut om utgallring av alla bilar, har ett bygglov, som fortlöper till 2050. Det är verkligen ett bevis på besöksnäringens mening för platsen och skyddas för den skull på lämpligaste förfaringssätt av kommunen. Årjängs stolthet i Värmland har inte haft samma stöd till upprättande av attraktion. Här startades en bilskrot under mitten av förra seklet. Säljande av beg. delar pågick till åttio-talet då verksamheten avvecklades. Fordonsvraken blev stående kvar efter särskild tvångsförflyttning av bilar, som var uppställda på annans egendom. Cirka tusen olika fordonsmärken från 30-50-talet sparades och bröderna Ivansson, som ägde bilskroten, medgav allmänheten att vandra runt och se de ålderstigna sevärdheterna. Olyckligtvis har dessa vistelser medfört minskade fordon. Speciellt har Volkswagen-bussar varit frestande för plundrare. Endast dörrar och huv har lämnats kvar. Och om kyrkogårdaen för rostiga bilar i Värmland ska ses som kulturminne eller klimatförödelse har argumenterats av miljökommissionen. Nu för tiden klassificeras ett uttjänt fordon, som klimatvådligt restprodukt. Men så ålderstigna skrotbilar har självrensats och miljöbekymmer har sanerats från marken.

Risk finns för illegal gravplats med gamla fordon i Kisa

Ingen i Kisa kommer ändå att kunna betrakta fordon från de mest kända illegitima gravplatserna för antika bilar. Den mest uppmärksammade stället upptäcktes på Gotland. I Tingstäde grävdes ungefär 200 fordon fram ur en myr. Fastigheten hade ägts av en myndighet, så försvarsmakten hade skyldigheten för hantering och tillsyn, då bilägarna beslöt att begrava bilen på detta smarta förfaringssätt. Och Värmland har haft dolda sevärdheter. Östra Sivbergs gruvhål lades ned och fylldes med vatten hastigt under 1920-talet. Där hittade man ett tjugotal fordonsvrak. De äldsta är från mitten av 1900-talet. Numera finner man helt andra olagliga kyrkogårdar för rostiga bilar spridda i landet. Det är förvånande hur bedrövligt dessa uppställningsplatser är utvalda. Att betrakta sådana på vattenbevarade områden utan granskning av Trafikverkets är egendomligt. Det handlar uppenbart om samlingsställen. Bristen på åtgärder från ansvarig myndighet är närmast kass och sporrar till många fuffens. En heder måste emellertid lämnas till landets 2 i särklass förnämsta och olagliga gravplatser för gamla fordon i Värmland och Småland.