Den fordonsinnehavare från Hudiksvall som vill erfara en nostalgisk färd i bilhistorien bör hälsa på en kyrkogård för rostiga bilar, som är motsatsen till en illegal uppställningsplats med rostiga bilar. Här kan man lokalisera hundratals fordonsmodeller av annorlunda bilmodeller från mitten av 1900-talet. Jänkare väldiga som hus ihopblandas med små bubblor i en mäktig blandning. Mycket av interiörerna är försvunnen för länge sedan och fordonen liknar skrothögar. Men de uppskattade utseendena kan man fortfarande urskilja. Att gravplatserna för antika bilar i Småland och Årjäng har blivit lokalsamhällets bästa besöksmål är inte förunderligt.
Dessutom har granskande klimatdivisioner, som förordnat om borttransport av bilvraken, har förmåtts ändra attityd i och med pengarna som rullar in till kommunen. Beklagligtvis har dessa charmiga bilkyrkogårdar fått illegala efterträdare, som tycks hamstra skrotbilar. Nya hårda krav stoppar dock laglig upprättande. Att återvinna fordonet med lämnande av registreringsbevis, skrotningsintyg med borttagning på Transportstyrelsen samt upprensning av klimathotfullt spill erfordrar andra regler. Men de aktuella 2 legitima kyrkogårdarna kommer att underhålla personbilsentusiasterna i framtiden.
Ingen legal bilkyrkogård finns nu för tiden i Hudiksvall
Det existerar otaliga samlingsplatser för uttjänta fordon i landet. Men blott 2 är auktoriserade av platsens miljöavdelning som bestående gravplatser för gamla fordon för resande från Hudiksvall. Dessa berömda områden är Kyrkö Mosse i Ryd i Småland samt Båtnäs i Värmland. I Ryd förekommer flera dussintals modeller från 20- till 50-talen och besöks av fler än femton tusen individer årligen. Fastän ett departements beslut om utgallring av alla uttjänta bilar, har ett tillstånd, som varar till 2050. Det om inget är ett bevis på turistnäringens roll för orten och skyddas därför på ultimata sätt av kommunen.
Årjängs stolthet i Båtnäs har inte haft likadan undsättning till upprättande av kulturminnen. Här grundades en skrot under mitten av förra seklet. Försäljning av begagnade delar fortgick till 80-talet då skroten lades ned. Vraken blev orörda efter särskild tvångsförflyttning av bilar, som var parkerade på annans mark. Omkring tusen olika fordonsmärken från 30-50-talet bevarades och bröderna Ivansson, som ägde bilskroten, medgav privat personer att ströva omkring och betrakta de ålderstigna sevärdheterna. Beklagligtvis har dessa besök medfört minskade bilar. Särskilt har Saab V-4 varit lockande för skövlare. Endast dörrmattor har lämnats kvar. Och om gravplatsen för gamla fordon i Värmland skall ses som turistattraktion eller miljöförödelse har argumenterats av miljöutskottet. Nu för tiden klassas bilvrak, som miljöskadligt avfall. Men så gamla fordonsvrak har självsanerats och klimatbesvär har sanerats från marken.
Hot förekommer för olaglig gravplats för gamla fordon i Hudiksvall
Inte en själ i Hudiksvall kommer dock att kunna beskåda bilar från de mest kända illegitima skrot-kyrkogårdarna. Den mest uppseende stället påträffades på Gotland. I Tingstäde schaktades omkring 200 uttjänta bilar fram ur en sankmark. Fastigheten hade ägts av Fortifikationsverket, så försvarsmakten hade ansvaret för handhavande och kontroll, då fordonsägarna beslöt att dölja bilen på detta fiffiga vis. Och Värmland har det förekommit osynliga dragplåster. Östra Sivbergs malmbrott avvecklades och fylldes med vatten hastigt under 1920-talet. Där fann man ett tjugotal bilvrak. De äldsta från 50-talet. Nu för tiden finner man helt andra olagliga kyrkogårdar för rostiga bilar utspridda i landet. Det är överraskande hur uselt dessa samlingsplatser är selekterade. Att observera sådana på vattenskyddade ställen utan kontroll av Naturvårdsverkets är anmärkningsvärt. Det handlar uppenbart om uppställningsplatser. Bristen på ingripanden från ansvarig myndighet är närmast katastrofal och inspirerar till många oegentligheter. En ära måste ändå lämnas till Sveriges två i särklass belevade och lagliga kyrkogårdar för rostiga bilar i Årjäng och Ryd.